Äntligen lite regn! Så säger alla här nu när det har regnat i nästan 3 dagar, till och från. Tydligen ska det bli "chans" till regn i ytterligare ett par dagar och det är faktiskt helt OK eftersom vi vet att det kommer vara ganska mycket sol ändå. Inte som hemma där man vet att soldagarna är så få. Här är det också snart val, liksom i Sverige och torkan är en stor valfråga, dvs hur ska man ta itu med vattenbristen i Queensland? Annars är det i princip samma valfrågor som hemmavid, skola och sjukvård, miljö osv. Vi följer det inte så noga för nyheterna på TV är ungefär som Aftonbladet fast på TV liksom den stora tidningen här - the Courier Mail. Det är rätt trist att inte ha någon riktig tidning att bläddra i till frukosten så det händer att vi sitter framför datorn och läser DN på nätet, dvs dom mornar man hinner. Vi måste ju hänga med lite i valet om inte annat även om jag tror att det är mest sporten som Nicke följer.

Men nu har vi i alla fall röstat. Jag tog med mig material så att vi skulle kunna brevrösta härifrån och nu är det gjort. Hoppas att det hinner fram i tid men det tror jag.

Skolorna lunkar på och vi börjar se slutet på termin 3, bara 4 veckor kvar. Nu är fotbollssäsongen definitivt över. I helgen hade vi familjeavslutning med de båda lagen. Oscars på lördagen och Mikans på söndagen. I princip samma upplägg för båda. Vi samlades i Bulimba Parken där dom har haft sina träningar, spelade match föräldrar mot barn samt åt och drack och umgicks.

Det var trevligt vid båda tillfällena, kanske något lugnare på söndagen för då sov Sara en del av tiden. På lördagen gick hon mest bärsärkagång över snacksen och jordgubbarna.

Efter fotbollssäsongen börjar swimseason och barnen inser det inte än men dom kommer att vara hopplöst efter sina klasskamrater i simning. Dom kommer att simma 2 gånger i veckan med skolan och sen verkar det som att alla går med i the Swimclub och simmar ytterligare en gång i veckan efter skoltid. Då är det olika swimheats och man får tävla mot dem som är ungefär lika snabba medan föräldrarna umgås och äter BBQ.

Därför har vi satt dem i simskola så att dom åtmistone har kommit igång. Oscar och Mikan tränar tillsammans och dom får prova på alla fyra simsätten men det är mest freestyle (crawl) som gäller tydligen.
Anna som nästan lärde sig att simma innan vi kom hit har också börjat crawla men det är svårt med koordinationen. Sparka som attan med fötterna medan man snurrar på armarna lite lagom fort och andas vid var tredje armtag. Men jag är övertygad om att hon kommer fixa det där ganska snart, vattendjur som hon är. Både Nicke och jag är sugna på att passa på att lära oss crawla medan vi är här.

I fredags var det "the Big Night Out" - en sorts festival som skolorna i området arrangerade tillsammans på ett idrottsfält. Jag hade lovat att Oscar skulle få gå dit med Jahson trots att vi egentligen var bortbjudna till familjen Bohlin - den svenska familjen som har en dotter i Mikans ålder och som heter Michaela dessutom men stavar med ch. Eftersom festivalen började redan kl.17 så tänkte jag att jag kunde ta med tjejerna dit innan middagen vid 19. Mikan ville bjuda med Michaela så hon ringde och frågade. Det var modigt tycker jag och Michaela ville följa med. Även det var modigt! Så jag plockade upp Michaela och Jahson på vägen dit. Där var det helt kaotiskt - fullt med folk, karuseller och andra aktiviteter och alla hade sin musik på på högsta volym så det knappt gick att höra vad man tänkte, en massa stånd som sålde all möjlig skit ink mat o dryck men även stånd för de olika skolorna där man visade upp lite arbete under terminen som gått.

Oscar fick pengar till åkband (som var ganska dyrt - 25AUD) och när jag frågade hur mycket pengar Jahson hade (för jag tänkte att jag skulle ge Oscar ung lika mycket) så sa han - inga.(?!) Han hoppades få låna 25AUD till åkband. I can pay you back, I have got a job. Honestly! Okeeey... tänkte jag. Det kändes sådär. Han fick naturligtvis låna pengar till åkband. Vi får väl se om jag har hjärta att låta honom betala tillbaka. Sen stack dom och jag såg inte röken av dem förrän det var slut.

Mikan och Michaela som fann varandra direkt, ville också åka karuseller och sköta sig själva så Mikan fick också en slant och stack iväg. Kvar var jag med Anna och Sara och Anna skulle ju också åka allting. Hon började i nån stor hoppborg med rutschkana. Där träffade hon sin pre-school kompis Olivia M och dom sprang omkring som tokar. Olivia hade naturligtvis åkband så hon sprang från aktivitet till aktivitet och Anna sprang efter och min plånbok blev bara tunnare och tunnare. Medan tjejerna lekte och hoppade så pratade jag med Olivias pappa. Dom bor tydligen ganska nära oss och vi bytte telefonnummer för att tjejerna ska kunna leka lite på helgerna eller på de lediga dagarna. (Vi gick faktiskt och bowlade med dem redan på söndagen. Nicke vann och jag förlorade. Är inte typiskt...)

Det var otroligt kaotiskt på the Big Night Out och jag var jättelättad när klockan äntligen blev 7 och dags att åka därifrån. Jag hittade Mikaelorna och packade in alla i bilen och drog därifrån för att hämta upp Nicke som just kommit hem från jobbet. Jag hade så bråttom därifrån att jag glömde kvar vagnen och lite grejer som låg i den. Så kan det gå - och den var naturligtvis borta när jag kom på att jag glömt den.

Middagen hos Bohlins var jättegod och trevlig. Mamma Katarina är chef för IKEA här nere och dom har varit här sen i oktober men barnen har bara gått i skolan sen i februari. Pappa Sascha är hemma och sköter ruljangsen med allt det praktiska. Dom är här på lite längre basis än vi (4år) så dom har sålt rubb och stubb hemma och verkligen flyttat hit men dom hyr bara huset. Vi hade en jättetrevlig kväll och fick reda på en massa bra grejer som är på G här nere. T ex så spelar Sascha innebandy med ett gäng andra skandinaver och om Nicke vill så kan han säkert hänga på. Dom verkar rätt bra dock, initiativtagaren är visst även australiensisk medborgare och spelar för Australiens landslag. Jag tror att båda tjejerna tyckte det var jätteskönt att få ventilera alla sina upplevelser på svenska med en jämnårig. Vi kommer säkert att ses fler gånger.

Så har vi fått fått lite spindelnoja också. Det har jag i och för sig alltid haft men när det rör sig om dödligt giftiga spindlar så tar sig nojan upp på en helt annan nivå. Anna och Nicke hade just badat i vår pool som fortfarande är lite sval. Efteråt upptäckte Nicke en läbbig spindel vid poolkanten som han tänkte ta bort med lite papper. Men efter lite närmare granskning så gav jag honom en sko. Det var nämligen en redback spider som satt där - precis där Anna suttit och tagit på sig grodfötter för några minuter sen... Sen gick Nicke omkring och sopade kliniskt rent och jag gick efter och sprutade nått DDT-artat för att verkligen vara säker. Ett par timmar senare när vi fikade på terrassen så märkte vi att Sara hade hittat nått intressant. Där satt hon med en redback spindel i handen - en död en gudskelov! Tänk om jag inte hade sprutat min DDT. Brrrr... jag ryser. Tydligen är det så att sen dom tagit fram nått motgift mot spindelgiftet så har ingen dött men i alla fall...

Japaner, japaner - överallt japaner... eller?

Hela båten ut till Tangalooma Resort ute på Moreton Island var full med vad vi först, lite fördomsfullt, trodde var japaner. Gruppbeteendet, kamerorna och det hysteriska fotograferandet, tjattret osv tydde på det. Men det stämde inte riktigt ändå och om man lyssnade noggrannt så kunde man höra på språket att det inte var japanska, dom talade ett mjukare språk. Och modet var inte heller riktigt japanskt. Japanerna är väldigt moderiktiga och det är bara märkesvaror - läs kända dyra märken - som gäller. Dom här var snarare ganska dåligt klädda. Så vad var dom då? Vi satt uppe på toppdäck, i solen och försökte klura ut deras nationalitet. Båtresan tog en dryg timme så vi hade gott om tid att ägna åt detta. Till slut kom jag på det.

Och nu kommer dagens gåta - dom kom från landet "nötkreaturs utförsäljning". Vilket land är det?

Det tog en stund för de andra att lösa gåtan men snart hade även dom löst den. En tant skulle absolut bli fotograferad med Oscar och Mikan. Hennes man höll i kameran. Plötsligt tog han ur batterierna ur kameran och slängde dem helt sonika rakt ut i vattnet. Jag blev helt paff men fann mig ändå ganska snabbt och sa till honom att han hade kunnat använda papperskorgen precis bakom. Tror inte att han riktigt förstod vad han höll på med.

Hur som helst - vi var på väg ut till Tangaloma Resort för att sen åka vidare ut på Whalewatching utanför Moreton Island. För 35 år sen åkte man till Tangalooma för att titta på hur man styckade valar som man fångat. Idag är Tangalooma snarare ett rädda valarna ställe och en fin resort. Som tur var skulle de flesta av resenärerna stanna på Tangalooma och inte vidare för att titta på valar. Så det skulle bli plenty of room for whalewatching lovade de.

Utanför Brisbane finns en "skärgård" med ca 365 öar som gör att det inte finns vågor i området närmast Brisbane. De finns några större öar varav Stradbroke (som vi var på förra helgen) är en och Moreton Island är en annan. Utanför dessa öar vandrar knölvalarna förbi så här års och parar sig, äter och leker. Och i år lär det vara rekordmånga valar i området. Men här pratar man alltid om att det är rekord mycket, rekord varmt, rekord torrt osv. Man får ta det med en nypa salt. Men vi hade ju sett att där fanns valar utanför Straddie så nog skulle vi väl kunna få se några på närmare håll om vi åkte ut i båt.

Båten var en stor katamaran med jetmotorer i tre våningar. Vi hade bänkat oss på toppdäck förstås men det var vi ju inte ensamma om. Vägen ut var ganska blåsig och guppig. Mikan blev lite sjösjuk men det gick över ganska snart tack och lov. Plötsligt blev det liv och rörelse på däck - man hade skådat några valar. Båten smög sig fram till dem och där var dom. Två stycken som simmade omkring, kom upp till ytan, blåste luft och dök ner igen med sina stora vackra stjärtfenor ovanför vattnet. Vilka gratiösa djur. Dom höll sig kring båten och rullade runt och kelade med varandra. Guiden sa att det vi såg nu var ganska ovanligt, kan hända t o m att dom parar sig för dom är väldigt gosiga med varandra och nära. Jättehäftigt - nästan lite magiskt.

Vi tittade och tittade och såg dem komma upp till ytan, dyka ner, försvinna en liten stund och bara lämna sina avtryck på vattnet och sen dyka upp nån annanstans. Ibland nära ibland lite längre ifrån. Det kom fler valar och som mest hade vi 6 stycken runt båten. Vi hoppades på att få se dem hoppa - sådär som man sett på naturprogram och som vi faktiskt såg på långt håll från Straddie. Men det fick vi inte den här gången. Tydligen hoppar dom upp sådär och splaschar ner i vattnet för att bli av med parasiter och skräp på kroppen. Jag som trodde hoppen var glädjeyttringar.

Det var naturligtvis stor trängsel uppe på däck och barnen hade svårt att kunna se. Det var ju inte så precis att man gjorde rum för de små. Nicke och jag turades om att ta hand om Sara. Båten rullade en del och det var svårt för henne att gå omkring utan att ramla. Hon var inte så intresserad av valarna kan man säga. Anna tyckte också att det var ganska långtråkigt. Hon tittade lite men sen ville hon leka kurragömma. Oscar och Mikan tyckte det var häftigt en stund men sen var dom också uttråkade och lekte kurragömma med Anna. Dom hade nog trott det skulle vara lite mer action men Nicke och jag kunde titta i evigheter. Jag hade nog i o f s också trott att det skulle vara med action i form av hopp och sånt men det här var häftigt ändå. Jag var mycket nöjd med min födelsedagspresent.

Efter en halvtimmes tittande så var toppdäck ganska tomt och barnen kunde leka omkring en hel del. När jag gick en runda med Sara till de 2 nedre däcken så upptäckte jag att alla asiaterna låg och sov överallt. I fotöljerna, på borden, på golvet. Ganska typiskt - dom hade fått sina foton och nu var det tråkigt så då la dom sig att sova. Vi var där ute i ett par timmar säkert och följde dom där valarna. Så himla fina!

Vi åkte via Tangalooma Resort på vägen tillbaka till Brisbane. Stannade där i ca 1 timme för städning av båt, omlastning etc. Det var en ljuvlig eftermiddag och alla utom jag var badsugna. Vi hade visserligen badkläder men inga handdukar men tänkte att det nog går att torka i solen.
Kan bara konstatera att en timme går ganska fort så det var bara att byta om till kläder ståendes i kön till båten, bland alla indiskreta asiater. Oscar och Mikan var lagom roade vilket man kan förstå.

Till Tangalooma kan man åka fler gånger och kanske hyra ett hus. Då finns det möjligheter till att mata vilda delfiner (det har Printzarna gjort), åka fyrhjulingar i sanden, surfa på sanddynorna (det är sanddynor stora som skidbackar man åker nerför på brädor), parashuting efter båt (det bara MÅSTE Oscar och Mikan göra - vi får se om de är gamla nog), dyka, segla hobiecat osv. Låter hur läcker som helst. Nån som hänger på?

Hela helgen har varit varm och skön och i lördags tog jag med mig familjen till Southbanks efter att Oscar spelat sin sista match för säsongen. Det var så nära att dom vann den här gången men i sista slutsekunden (jag överdriver inte) lyckades det andra laget fibbla in ett mål så det blev lika. Det var så snöppligt! Nu beror det på övriga lags resultat om dom blir kvar i div 2 eller åker ner till 3:an igen.

Southbanks var fullpackad denna lördag och sista dagen av Ekka Week. Oscar hade med sig Jahson som sovit över och Mikan hängde med dem. Sara njöt som vanligt av att kunna strosa omkring i strandkanten och plaska och Anna roade sig själv i vanlig ordning.
Nicke och jag hade det riktigt lugnt och behagligt, men sandigt. Som förra gången avslutade vi besöket med en glass på Cold Rocks. Men Nicke och jag tycker inte att glassen är så fantastisk som det sägs. Rätt vattnig och inte så stark i smakerna. Tror att det är ganska aussielike att inte ha det så smakstarkt. Men barnen tycker det är fantastiskt gott - särskilt om man blandar i godis. Jag kan tänka mig att blanda i färsk frukt men godis... mja.

Surfers Paradise och Miami Beach

Igår var det national holiday. Just nu pågår en stor festival i Brisbane som heter Ekka (www.ekka.com.au) och då är det shower, utställningar, marknader och tivoli i stan. På onsdagen i the Ekka week så är det lov och alla besöker the fair. Det är fullständigt packat. Vi såg nog framför oss att vi skulle behöva gå på den när Nicke ändå var ledig. Men så hörde vi om hur sjuka alla blir, vi blev till och med rådda att inte gå dit med de små, och dessutom kostade det så himla mycket pengar så vi tvekade. Jag kollade med barnen hur dom ville göra och marknadsförde väl inte Ekka så värst bra precis. Vi ställde Ekka mot en utflykt till kusten med Printzarna. Valet blev lätt och enigt så Nicke och jag andades ut.

Printzarna har ju varit i Brisbane flera gånger och känner till vart man bäst ska åka med barn. Dom har t o m hyrt ett hus söder om Surfers för ett tag sen och kan området rätt bra. Vi följde dem tätt i hälarna den dryga timmen söderut som det tar att åka. Vi åkte förbi Dream World och nått som vi tror var Wet and Wild World på vägen. Dit måste vi åka nån gång också. Vilka ställen!

Stranden vi åkte till ligger söder om Surfers Paradise men är liksom samma strand bara längre bort. Stranden löper längs med hela kusten men det som var bra med Miami Beach förutom att den ligger lite avsides och därmed inte ligger mitt i jetset livet var några klippor där man kunde få lä och lite skugga. Och lä behövde vi för det blåste ganska mycket och en ganska sval vind dessutom. Det såg upptaget ut på de bästa platserna men just när vi kom gjorde några sig redo för att gå. Vilken tur! Vi fick därmed en plats i lä. Vi kunde se skyskraporna i Surfers Paradise från där vi var. Dom är byggda hela vägen ner till stranden och man bygger hela tiden fler. Inflyttningen till Brisbane med omnejd är helt enorm. Det sägs att det är en av de snabbast växande städerna i världen just nu.

De stora barnen (Mikan, Oscar och Isak som är 7) började genast bygga sandslott och hade en ojämn kamp mot vågorna men det bekymrade dem inte alls. Signe och Anna tog sina pappor bort mot flaggorna för att bada med kroppsbrädorna. Signe och Simon kom ganska snart tillbaka. Vattnet hade varit lite för kallt men det hade inte Anna och Nicke några problem med. De stora sprang också iväg så småningom och badade i vågorna. Trötta, blöta och kalla kom de sen springandes tillbaka. Fortsatte sen med att spela strandtennis och lite annat bus och kul.

Stranden var inte lika djup som den på Straddie och eftersom det blåste så väldigt så var vattnet betydligt tuffare och Sara kunde inte alls sitta i sanden och bara låta vattnet skölja över henne som hon gjorde på Straddie. Hon var inte intresserad faktiskt men det gjorde henne inte mindre lätt att övervaka. Hon struttade omkring överallt, hälsade på hundar, klättrade, plockade skräp och stoppade i munnen osv. Men hon älskade det. Den här gången lyckades jag få på henne bikinibyxor men hatten var lönlös att försöka få att sitta kvar. Måste nog skaffa hatt med snöre under hakan. Som tur var hade jag med mig flera bikinibyxor eftersom vi efter ett tag kände en viss doft där nerifrån. Det är sånt man får räkna med. Men vi ska nog skaffa både henne och ev de andra barnen riktiga badkläder med solskyddsfaktor i. Det hade Printzarnas barn och det verkade bra.

Vi hade en riktigt skön dag och åt vår picnick tillsammans och det var precis lika sandigt som det alltid är på stranden. Allt vi åt knastrade lite i munnen och vi hade sand överallt. Men om vi inte hade stått ut så fanns där en dusch som vi hade kunnat skölja av oss i - inte maten kanske men väl oss själva. Ingen ville dock prova på den och det kan jag väl förstå för den var inte direkt privat utan fanns i anslutning till parkeringen ute i det fria. När dagen var slut och det började bli lite kyligt så packade vi ihop. Printzarna undrade om vi ville fortsätta hemma hos dem efteråt och bara äta nått litet enkelt. Det ville vi gärna. Eva hade köttbullar i frysen till barnen och Simon snodde ihop en härlig pasta med tonfisk, sparris och svamp. Men när klockan närmade sig 20 så var vi helt slut.

Idag är det torsdag och barnen är lediga från skolan och vi har inget inplanerat. Nicke är dock på jobbet som vanligt. Typiskt att the national holiday skulle infalla med hans lediga dag. Vi planerar dock för en valskådningsutflykt i helgen. På min tjejmiddag jag var på i tisdags så fick jag höra att det tydligen är hysteriskt mycket valar i området just nu. Eftersom nästa helg är bokat för diverse fotbollsavslutningsaktiviteter och helgen därpå är Nicke jour så ville vi inte riskera att valarna försvunnit tills vi fått tummen ur. Så därför ska vi se om vi får till det i helgen. Det bästa stället att åka till är förmodligen Harvey Bay som ligger innanför Frasier Island en bit up the coast. Ca 4 timmars bilresa så det blir i så fall med övernattning och det kanske är lite häftigt. Det utgår ju båtar från Brisbane också och valarna ska ju ändå passer här på vägen till Harvey Bay. Jag ska kolla olika alternativ idag.

Frasier Island ska vi nog göra också men jag vet inte om man ska kombinera de två utflykterna till samma tillfälle bara över en helg. Frasier Island är en av de största sandöarna i världen och tydligen fantastisk. Jag får väl läsa på vad man gör där. Eva berättade att man kan få göra de mest fantastiska sköldpaddeäventyren där. Hon har fått vara med att se jättesköldpaddorna komma upp, gräva gropar och lägga ägg. När äggen är lagda lämnar honan gropen och äggen åt sitt öde. För att rädda äggen från rovdjur så flyttar man äggen bort till skyddat område där de får kläckas i fred. Vid varje grop sätter man en skylt så att man har koll på när det är dags för kläckning. När sköldpaddorna är kläckta - vilket man kan få titta på om man har tur - så får man ta de små liven och sätta ut i vattnet. De söker sig tydligen mot månljuset och simmar bort. Det måste vi också göra.

Vi hade jättetur!

Det blev en bra avslutning på Mikans fotbollssäsong. Dom vann bortamatchen med 6-0 och Mikan var SÅ nära att göra mål. Fick bollen på fel fot och fick bara iväg en fjuttis med vänstern och bollen rullade mot bortre stolpen. Hade den bara varit lite hårdare så hade målisen inte hunnit fram men det gjorde han, tyvärr. Hon hade några fler chanser men det blev tyvärr ingen utdelning. Hur som helst - laget som inte har vunnit en match så vitt jag vet - vann sin avslutningsmatch. En härlig seger!

Även Oscar vann sin match dock utan att han gjorde nått mål. Dom vann med 2-0 men har ytterligare en match nästa helg. Tror att hans skrikande medspelare var något trevligare - mindre skrikig den här gången. Han var i alla fall mycket nöjdare den här gången, men så vann dom också. När jag och tjejerna kom hem hade han dragit hem till Chris för övernattning.

Vi andra gick ner till Oxford Street för att dels inkassera den rabattkupong till Cold Rock Mikan vunnit vid nått matchtillfälle (som uppmuntran - dom kör inte matchens lirare på det viset). Cold Rock är en mycket uppskattad glassbutik som bl a ligger nere på vår mysiga shopping/restaurang gata Oxford Street. Dels skulle vi kolla om Mikans Vans kommit som vi beställde för några veckor sen.

Glassen var yummie. Mikan tog mangosorbet och citronsorbet med godis i och Anna tog chokladglass och jordgubbsglass med godis i. Sara fick smaka på allt och fick förmodligen mest glass av alla. Skorna som Mikan beställt hade inte kommit i den färg hon ville, svart/vitrutiga utan bara i grönt och vitt. Hon tog dom istället. Vans kostar bara hälften så mycket som hemma så då har vi köpt till dem alla. Mja Sara fick inte även om det faktiskt fanns i hennes storlek. Nån måtta får det vara.

Vi hade en trevlig kväll hemma och tjejerna tittade på Chicken Little (på engelska - tack Jesper och Anna) innan dom gick och la sig. Vi skulle ju upp tidigt nästa morgon. Då väntade en utflykt till Straddie - Stradbroke Island.

Tidig och stressig morgon för att få allt med sig, badkläder, matsäck, ombyten, lite strandgrejer, blöjor etc etc. Phu! Sen plockade vi upp Oscar och Chris på vägen till Cleveland där vi skulle ta färjan till Straddie.

En ganska skruttig liten färja men vi tog oss över. Tog en glass på vägen. Väl på andra sidan började vi med att åka till en av insjöarna, the Brown Lake som fått sitt namn efter färgen på vattnet. Trots färgen är det en härlig sjö att bada i. Det var vi sugna på, särskilt Sara som rusade ut med kläder och allt. Men jag tappade sugen ganska omgående när jag kände på vattnet. Brrr... insjökallt. Dessutom kom det ett stort gäng japanska tonåringar med en galen guide och dom började ta foton på Sara. Då tog jag henne under armen och bytte badstrand. Sen fick vi lite lugn och ro och då badade alla - utom jag förstås.


Chris hade tagit med sig en tunn präda stor som en bred skateboard. Jag trodde det var en bodyboard men det var en bräda som man surfar på strandvattnet, precis i vattenbrynet. Den hade dom roligt med allihop både vid Brown Lake och vid stranden vi åkte till senare. På vägen dit åkte vi förbi Amity Point och lunchade.
Det är en liten by som ligger på insidan av ön så där är vattnet lugnt och där finns ingen sandstrand. Men tydligen kommer det in delfiner lite då och då som man kan mata. Det hade ju varit nice men inte medan vi var där i alla fall.

Vi åkte vidare till Lookout Point, en ort på nordost sidan där man kan se hoppande valar om man har tur. Vi hade tur! Vi stannade på en utkiksplats där det satt några äldre personer och lunchade. Dom berättade entusiastiskt att det hoppade valar där ute. Vi tittade och tittade och låååååångt där ute kunde vi ana valar som hoppade. Alla utom Anna som hävdade att det var omöjligt att se - "jag ser bara hav, hav, hav överallt" överallt sa hon irriterat. Sen klättrade hon på en stubbe istället. Tror inte att Sara såg valarna heller. Hon spanade in det höga gräset runtomkring istället. På vägen dit hade vi åkt förbi Cylinder Beach som såg fin och barnvänlig ut. Men vi åkte vidare till the Main Beach som var bara hur lång som helst. Den ligger helt på utsidan av Stradbroke Island och har riktigt schyssta vågor men för att vara första gången kände vi att dom var nog lite väl schyssta. Så vi vände tillbaka och tog Cylinder Beach istället. Fegade ur helt enkelt. Och det var helt rätt.

Det var en ljuvlig strand med gul/röda flaggor som visade att det var bra badförutsättningar. Långgrunt och lagom stora vågor att guppa i för alla. Alla var i himmelriket. Sara satt oavbrutet i vattenbrynet och kände hur vågorna gröpte ur sanden under henne. Och sanden.... vilken sand! Helt vit och finkornig. Men några badkläder fick vi inte på henne, inte heller nån hatt. Det var säkert chockerande på alla sätt och vis men vi är ju svenskar. Och vattnet var riktigt badbart - även för mig. Det stod att det var 19 grader men vi tror att det var säkert en 21. Annars hade jag inte kunnat ligga i så länge.



Sen är det ju som det är när man har varit på en sandstrand och ska åka hem. Alla har sand överallt och även om man går ner och sandar av sig i havet så är man sandig när man kommer tillbaka och ska torka sig. Eller så är handduken alldeles sandig så man blir sandig bara därför. Det är i alla fall hopplöst sandigt överallt. Och kliigt men det gjorde inget för vi var så hungriga och kände mest hur det kurrade i magen. Vi lyckades stålsätta oss att handla en massa dyr och onyttig mat på båten tillbaka. Precis när vi lagt ut från land hade vi ännu mera tur - där hoppade några delfiner. Inte precis som att mata dem i vattenbrynet men dock.

Trötta, sandiga och hungriga svängde vi förbi Pizza Hut (som ju är mycket nyttigare mat...) på vägen hem. Skönt att slippa ställa sig vid spisen. Tjejerna badade och killarna duschade och nu ska jag ställa mig i duschen. Hoppas att det har hunnit bli varmt i kranen igen.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Fredagkväll och vi har just avnjutit tacos som smakar ungefär som hemma förutom att gurkan fått utebli. Gurkan - om det finns nån att få tag på är nämligen alldeles för dyr. Vet inte om den är för dyr av samma skäl som bananerna - Stormen Larry (eller vad den nu hette) som härjade kring jul har nämligen skördat alla bananplantorna och det tar ca 1.5 år för dem att återhämta sig. Och eftersom Australien har egen bananproduktion så importerar de helst inte och då kostar bananerna 60:-/kg om det överhuvudtaget går att få tag på. Dom är otroligt rädda att få ohyra till sina plantor. Om man kör från söder till norr så finns det t o m nån sorts "banangräns" där man blir stoppad och dom går igenom bilen på frukt och färskvaror som man inte får köra vidare med.

Idag har vi tillbringat eftermiddagen i parken - som vanligt kan vi väl säga nu efter 3:e gången. Och äntligen lyckades vi få med Oscar. Han hade ju lärt känna Alec på AFL-dagen, han visserligen är några år yngre än Oscar men en cool kille och grymt sportintresserad. Det var kul! Det var en underbar eftermiddag med varm sol och inte så blåsigt vilket hade lockat många mammor till parken. Några nya ansikten för mig. Småtjejerna underhölls av Sofie, Mikan och Megan i lekparken. Jag kunde lämna dem helt i de större tjejernas vård och Oscar var med grabbarna "on the oval" och spelade fotboll. Såg honom bara ibland, svettig och dan, när han hade vätskepaus. Det bådar gott inför kommande fredagar tänkte jag.

Men så plötsligt kom han och ville gå hem. Jag förstod på hans blick att något hade hänt och undrade om nån av grabbarna varit dum mot honom. Det visade sig att han hade blivit utskälld av någon av mammorna (Michelle, en av de nya ansiktena) då han först blivit sparkad av hennes son och när Oscar i samband med det föll så puttade han till killen så att han också föll. Då kom Michelle och skällde ut Oscar. När Oscar ville förklara vad som egentligen hade hänt så tyckte hon inte att det spelade nån roll vad hennes son hade gjort. Man knuffas inte! Nähäpp men sparkas får man tydligen göra.

Sen när Oscar kom till mig så hade Michelle gått hem så det var inte så mycket att göra eller utreda. Oscar gick hem och jag började packa ihop - det var ändå dags att bryta upp. Hörde då att Alec återberättade för Janette vad som hänt (och bekräftade Oscars version) och han berättade med en grimas vad han tyckte om Michelle som hade skällt ut Oscar. Men då fick HAN på nöten av Michelles gamla bästis - sådär säger man inte om Michelle! Janette försökte också förklara vad som hade hänt, att Steven faktiskt hade sparkat Oscar först. Nä - det spelade ingen roll. Jag sa ingenting och tackar gudarna för att jag lyckades knipa mun för en gång skull. Det är så lätt att det blir en höna av en fjäder. Till nästa gång kommer det vara glömt hos alla utom Oscar. Jag tvivlar på att han kommer följa med nästa gång. Vi får väl se.

Igår hade Mikan sin första och sista gång i kören. Tyvärr föll det inte alls väl ut och allt beroende på några tjejer som inte kunde uppföra sig och vara schyssta mot henne när hon inte förstod vad som skulle göras. Hon var otroligt pirrig och förväntansfull när vi åkte dit. Tjejen som är platsansvarig där, Amy var urgullig och introducerade henne för körledaren men hon var väl inte nån supertrevlig fröken precis. Hälsade knappt på oss utan satt bara kvar i sin hörna och... satt. Bemödade oss knappt med en blick. Jag frågade Amy (för fröken var helt ointresserad av oss) om dom var medvetna om Mikans problem med språket. Jajemensan bedyrade Amy. Så jag lämnade kvar Mikan i rummet och satte mig utanför och språkade med Amy och nån annan mamma under den 1.5 timma som träningen pågick. När den var över såg jag direkt på Mikan att det inte hade varit bra. Det var inte långt till tårarna. Trist! för jag tror egentligen att det hade kunnat bli rätt bra.

Men vi får se det från den ljusa sidan, vi sparar en hel del pengar (årsavgift på 4000 och dessutom måste man införskaffa uniform ink skor - till träningarna) samt att vi slipper ägna 2.5 timmar på kvällen åt skjutsning. Nu måste jag försöka hitta nått nytt åt henne. Det finns ev ett ställe med sång och dans här i krokarna och ev i Corparoo, ca 10 min härifrån. Megan går på jazzdans här och det kan säkert vara något för Mikan också även om det inte är sång. Nya friska tag!

Anna har haft en ganska bra vecka i pre-school även om hon egentligen inte vill gå dit. Jag och Sara har varit med henne den första timmen, för att få igång henne liksom. I torsdag gick det väldigt bra och gulliga Teyha tog hand om henne. Jag hade kollat med fröken vad dom skulle prata om och göra för att förbereda henne på ord som skulle kunna komma. Dom skulle läsa en saga om vänskap vilket var veckans tema. Vems vän skulle du vilja vara och hur är man en god kompis osv. Sagan handlade om en fisk så dom skulle göra fiskar. Fish - kan hon. Sen skulle dom rita händer och i handen skriva namnen på en vän. Så det var hon förberedd på och har nu koll på ordet friend. Hon sken upp på samlingen när hon kände igen orden. Tänk va lite som krävs. Sen har hon också lärt sig "computer". Där satt hon och Teyha när jag lämnade henne.

Idag tyckte jag att det gick ännu bättre. Hon sprang själv iväg till samlingen och satte sig när fröken ringde i klockan och där satt hon och räckte upp handen när fröken frågade efter ord på F (eftersom det var friday som börjar på F). Någon annan sa flower (som hon kunde sen förra veckan) så då tog hon "four" helt utan sufflering från mig. Lilla ungen!

Eftersom det var fredag så var det libraryday och dit ville hon absolut inte gå. Det är väl för mycket ord och för lite action för att hon ska tycka att det är kul, när hon inte förstår vad dom säger. Dessutom är hon lite rädd för Mr Smith som är bibliotekarien. Jag föreslog att hon skulle låna hem en engelsk bok men det ville hon INTE.

Bibliotek är ingen plats för Sara så jag tyckte det var ett bra tillfälle att lämna Anna för dagen men det var inte uppskattat. Mrs Duncan kom till undsättning och satte sig bredvid Anna så att Sara och jag kunde gå. Sen berättade Anna själv att hon varit glad hela dagen, bara ledsen när jag gick. Hon hade lekt med Evie och Evies kompis (som heter som den där stora tjejen i parken med hårband - Megan kom jag fram till) på uteleken men också med Teyha ända tills Teyha fick ont i magen och blev hämtad. Hon kommer mer och mer in i pre-schoollivet och gruppen. Det blir nog bra det här. Jag börjar också tycka att det är ganska bra men det går inte att komma undan att det är en krävande grupp.

Jag var faktiskt förbi kontoret i torsdag och frågade om det möjligen gick att byta grupp och framhöll verkligen att det inte var på grund av missnöje utan endast av den anledningen att Evie finns i den andra gruppen vilket förenklar livet för Anna nu i början. Gruppen är full (25 barn) men hon skulle ta upp frågan med rektorn och trodde nog att det skulle ordna sig. Vi får väl se. Hoppas att det inte blir som att börja om från början med inskolning för jag tror att det inte är långt kvar tills jag kan lämna henne direkt på morgonen utan att "sätta igång henne".

Imorgon är det dags för Mikans sista fotbollsmatch och Oscars näst sista. Lite synd att säsongen inte håller på längre. Det är absolut inte för varmt just nu i alla fall. Oscar ville inte gå på träningen i torsdags vilket var lite överraskande. Hmmm vad är det som händer? undrade jag. Efter ett litet tag kröp det ju fram att en av killarna i laget skriker och klagar så mycket på de andra spelarna, även på Oscar vilket han tycker är så jobbigt. Det var alltså det som Oscar var så störd av på matchen förra helgen - inte alls av förlusten i sig vilket i o f s säkert inte gjorde saken bättre. Det är i alla fall inte värre än att han vill spela matchen imorgon. Sen ska han bli upphämtad av Chris med mamma och sova över där. Chris är en kille i klassen. Kul! Om det blir vackert väder på söndag drar vi till Stradbroke Island och badar. Har vi tur kanske vi får se delfiner och valar. Hoppas att vi har tur.

Här ser ni utsikten från vår kulle - den högsta i området och vi bor näst högst upp. Tjejerna sitter på räcket som leder till "väggen".

Ni ser även några bilder på vår backiga väg till skolan. Den är lika backig hem konstaterade Anna. :-)

Ännu en fullspäckad helg har gått. Den inleddes redan på fredagen då några av Nickes kollegor tog med oss på en restaurang en bit utanför stan, i en förort nordväst om Brisbane. Vi hade inte riktigt kollat upp exakt vart vi skulle och blev lite överraskade när vi satte oss i bilen hur långt det var att köra. Förmodligen tog vi inte heller den närmsta vägen men trots att vi kom ca 30 min efter avtalad tid så var vi nästan först. Det var ett fantastiskt ställe för barn särskilt utvalt just av den anledningen (läs - för alla våra barns skull). Restaurangen i sig var ingen särskild men i anslutning till restaurangen fanns ett härligt lekområde för barn i alla åldrar, t o m Oscar och Mikan. Klätterställningar för stora och små, playstationrum, filmrum för lite äldre barn också Annas favorit - en karusell - som visserligen kostade 2 AUD att åka men vilken höjdare!

När barnen hade ätit upp sin mat som antingen var fish & chips, steak & chips, chickybits & chips eller lasagne(!) & chips så såg vi knappt röken av dem på hela kvällen.

5 kollegor (inte särskilt många m a o) med respektive hade slutit upp kring bordet och folk beställde och åt i olika omgångar - det var ingen bordsbeställning så man fick ställa sig i kö, vilket gjorde att maten kom till bords lite olika. En väldigt stökig men ganska avslappnad miljö. Jag pratade en hel del med Paul (kollega ngt äldre) och hans fru (?), Anthony (kollega ngt yngre - ej specialistf från Tasmanien) och hans holländska (asiatiska) flickvän (?) samt initiativtagaren Melannie (kollega men inhyrd) och hennes man Hector (också läkare). Det var väldigt trevligt, en helt annan typ av kväll än BBQ:n förra veckan men minst lika trevlig.

Lördagen (en mycket blåsig lördag) ägnade vi som vanligt åt fotbollsmatcher på förmiddagen. Mikan var först ut och dom hängde med bra i första halvlek men sen fick dom motvind, bokstavligen och förlorade tyvärr (som vanligt). Mikan spelade bra och fick spela ganska mycket. Det är verkligen skillnad mot i Sverige där man ju redan i den här åldern tar det ganska allvarligt, toppar lagen och driver på. Här får den som vill (bra eller dålig) stå i mål och under matchens gång kan man få spela på helt olika positioner. Mikan spelade först mittfält/top och sen defens. Målvaktande avstår hon helst ifrån. Nu återstår bara en träning och en match för säsongen. Oscar har 2.


Sen var det dags för Oscars match och dom mötte laget som dom spelade final mot förra året och vann då mot dem i ett golden goal. Båda flyttade därmed upp i en högre division och nu förlorar dom hela tiden. Det började bra och i första halvlek ledde "the Eagles" med 1-0. Oscar hade dessutom ett ribbskott som dök ner på mållinjen men tyvärr inte blev nått mål (även om "alla" var säkra på att den var inne). Men i andra halvlek tappade dom in ett mål och matchen slutade oavgjort. Oscar var sur som ättika.

Efter matchandet var det bara hem och fixa iordning för Annas lilla kalas i parken som vi bjudit in några få till. Signe (med familj), Evie (+ mamma) och Maddie (grannflickan med familj) kom allihop så vi blev några stycken trots allt. Anna fick sin riktiga tårta överöst med godis (enligt beställning) och den här gången hade jag lyckats bättre med sockerkakan. Och de vuxna bjöds på öl och tilltugg.

Om det inte hade blåst så himla mycket hade vi nog kunnat hålla på rätt länge men när solen började gå ner vid 5 tiden så stod vi vuxna inte ut längre. Barnen hade kunnat hålla på längre förstås. Anna hade fått en sorts raket i skumgummi som man sköt upp i luften med hjälp av luft. Man stampade helt enkelt på en sån där hederlig gammal luftmadrasspump-bubbla som var kopplad till raketen och så flög raketen säkert 10 meter upp i luften och hamnade långt bort eftersom det blåste så. Alla barnen (och några vuxna) köade och bråkade om att få prova på att skuta iväg den. Låter löjligt men det var enormt kul.

Jag fick möjlighet att prata med Evies mamma, Magdalena som då är svensk och har bott i Australien i 16 år. Hon har nyligen separerat från Evies pappa Paul, jobbar på flygplatsen som flygledare och håller på att sälja huset för det är för stort för henne att dra runt. En urtrevlig tjej och Anna och Evie kommer dessutom väldigt väl överens så vi kommer nog ses mer. Evie förstår svenska ganska bra men pratar inte helst. Bland det första hon sa när hon var lite var: "Evie's gonna talk like daddy, not like mamma." Evie är alltså en flicka från pre-school som går i den andra gruppen. Dom ses ibland på outdoorplay och lunchtime och har jättekul ihop. Thank god for Evie för Anna har haft en jobbig vecka på pre-school. Hon vill inte gå - hon förstår ju ingenting. Funderar på att byta grupp om det går. Eftersom Evie bara pratar engelska så kanske Anna lär sig i alla fall. Tror dessutom att den gruppen är bättre för Anna. Vi får se hur jag gör.

Efter kalaset kom Printzarna hem och käkade lite hamburgare (Nickes hemmagjorda). Vi hade väldigt trevligt och dom var så nöjda för deras lilla Ester sov flera timmar.

Och idag söndag har vi varit på AFL - Australian Fotball League eller aussie rules som det också heter. Janette med barn, Megan 11 och Alec 8 tog med oss dit. Vi hade tittat lite på matcher på TV men inte riktigt greppat spelet och när vi kom dit så insåg vi att det vi sett på TV var i själva verket inte AFL utan rugby.
Ooops! AFL var nått helt annat det!! Vilken action! 3 timmar (4 halvlekar) svischade iväg och nu har vi lärt oss hur det går till. Oscar vill absolut börja med det.
Tyvärr går säsongen mot sitt slut och drar inte igång igen förrän framåt påsk. Den löper parallellt med fotbollssäsongen (soccer) tyvärr. Snart är det dags för swimming och kricket.



Efteråt gick vi hem till dem och fick lite fika som Anthony förberett. Dom är riktigt idrottstokiga i den familjen så på deras minimala backyard hade dom målat upp fotbollsmål på planket (staketet) och mot huset hade dom ställt upp AFL-stolpar som utgör målen. Någon fara för att fönstrena ska gå sönder är det inte då alla fönster är täckta med fönsterluckor för att stänga ute solen/värmen. Där härjade barnen medan vi snackade med Janette och Anthony. Janette är också läkare - GP dvs general practitioner och Anthony är i byggbranschen. Dom tipsade oss om en massar roliga utflyktsmål bla Howe Island som vi måste åka till och Tasmanien. Japp - det finns mycket att göra men så lite semester. Hur ska vi hinna med allt?