Hösten är här

Vi har fått ett väderomslag och det har blivit betydligt svalare. Det kom efter ett regn på söndagen då mamma och pappa kom. Bara kvällen innan, då Nicke och jag var på en fundraising kväll för skolan, var det oliiiidligt varmt. Det var en Trivia Night med Mr Morrisson - den galna gympaläraren. När vi anmälde oss till kvällen hade vi ingen aning om att det var maskerad. Det kom fram efter ett tag att varje bord hade ett tema. Vi skulle sitta vid the Nerds table - dvs nördarna, töntarna, mesarna. Kärt barn har många namn. Tänkte först att vi kanske inte behövde klä ut oss så mycket men det där skulle man visst inte ta alltför lätt på. Alla engagerade sig enormt och handlade kläder osv. Men vi tog våra egna - det gäller ju bara att missmatcha lite och se till att byxorna sitter för högt osv. Jag hittade lite inplastad ståltråd och gjorde mig en fin tandställning som gjorde succé men vem tittar närmare på nördarna egentligen? Nicke blev färdigklädd först och skulle åka till Pizza Hut för att hämta lite pizza åt barnen som skulle vara hemma på egen hand. Han frågade om Oscar ville följa med. "ALDRIG att jag visar mig med dig pappa!!! Du kan få köra dit och lägga dig ner och vänta i bilen medan jag hämtar pizzan men aldrig att du får visa dig ute bland folk med mig, klädd sådär!" Nicke bara fnissade och åkte iväg på egen hand. Trivia kvällen var trevlig men väldigt australisk. Det var inte många frågor som handlade om något utanför Australiens gränser. Två ABBA sånger som ingen missade titeln på förstås och Portugals huvudstad. Den var lite svårare att knäcka för en australiensare förstås. Det var väl vårt enda bidrag. Men det var roligt ändå. Frågor varvades med lite auktion på tavlor med två motiv - antingen var det sportmotiv så som signerade tröjor eller så var det krigsveteraner. Jättespännande.... not. Vem som betalade för dom där tavlorna är för mig en gåta. Sen skulle alla ställa sig upp också ställde Mr Morrisson en massa påståenden som man skulle svara sanningsenligt på genom att antingen stå kvar eller sätta sig. Om påståendet stämde fick man sätta sig och då var man ute ur leken, eller så fick man stå kvar. Den som stod kvar längst vann. Påståendena kunde vara; har du åkt bil hit sitt ner, har du boxershorts på dig sitt ner, var du oskuld när du gifte dig sitt ner osv. Nicke och jag fick sätta oss ganska tidigt. Men så kunde man köpa sig in i leken igen om man ville fortsätta. Så angelägna var vi inte. Vi kom hem ganska sent och barnen hade klarat sig alldeles utmärkt på egen hand.
Dagen därpå kom alltså mamma och pappa. Jag mötte dem på flygplasten. Dom hade varit i Cambodja - Angkor Vat i några dagar och var upprymda av den resan men dom var dock inte så solbrända som man skulle kunna tro. Deras stora önskan här i Brisbane är att få sola sig ordentligt vilket vi ska försöka få till. Men det började alltså med ett kraftigt regn och sen blev det svalt. Vi tog t o m fram våra små fliecetäcken på sängen och jag har haft tröja på mig flera gånger den senaste veckan. Det är ganska skönt faktiskt att inte konstant gå omkring klibbig och fuktig men det har sina nackdelar också. Poolen är klart mycket svalare och det dröjer nog inte så länge tills den inte går att bada i längre. :-( Det är lite trist faktiskt att man inte kan nyttja poolen på vintern för det är ju varmt om dagarna och det vore riktigt skönt att kunna bada. Jag vet inte hur varmt det är nu för vi har ingen termometer men än så länge går det ju bra så vi får väl passa på medan det går helt enkelt.
Vi var i Sydney i helgen - en resa vi barn gav till pappa i födelsedagspresent (75 år). På våra tre dagar där hann vi med så enormt mycket. Vi åkte tidigt på fredag morgon och när vi kom fram åkte vi direkt till hotellet och lämpade av alla våra grejer. Sen gick vi ner genom Hyde Park till Circular Quay och tog färjan över till Taronga Zoo. Det var ett jättefint zoo med alla möjliga olika djur. Vi tittade på en bra sälshow och en mycket mycket häftig fågelshow med otroligt utsikt mot Sydney Opera House och staden. Där gick vi hela dagen och strosade. Sara ville inte gå hem, hon hade just bekantat sig med den jättefina koalan på utvägen. Han ville dock inte flytta på sig och följa med henne hem. ??? På vägen hem mot hotellet tog vi en tur upp i Sydney Tower. Det var högt men det hade tyvärr blivit mörkt så vi fick titta på ett upplyst Sydney om kvällen. Vi valde att gå till den braiga italienska restaurangen nära hotellet som vi var på med Jeppe och Anna första kvällen. Trots att det var fullt lyckades restaurangägarn fixa fram ett bord åt oss - bara 8 pers si sådär och dessutom en massa barn. Man skulle kunna tycka att ett sånt gäng kanske inte är rätt klientel men inte. Vi åt väldigt god pasta även denna gång och barnen var nöjda med sin pizza Hawaii igen.

Lördagen hade vi vikt åt Peter McNamara - vår hyresgäst från Birkavägen som ju bor i Sydney i vanliga fall. Han hade lämnat familjen för att åka hem och jobba. Han hade bjudit ut oss till Bondi Beach, den beach han själv är uppvuxen vid och där han jobbat frivilligt som lifeguard i många år. Alla lifeguards vid beacherna är mer eller mindre volontärer tydligen. Och han berättade att de olika stränderna har olika filosofier om hur man ska jobba på stranden. På Manly beach där vi var förra gången har man valt att vara väldigt aktiva med badgästerna, springa omkring på stranden och hela tiden peka och vifta åt folk som badar och dessutom använda sig av megafoner osv. Vi tyckte det var väldigt jobbigt och stressande med all den där aktiviteten. På Bondi hade man en helt annan, mer avslappnad filosofi men så är det fler dödsfall på Bondi också, sa han. Kan i o f s också bero på att den stranden är mer befolkad än Manly. Hur som helst, vi gick längs med hela stranden förbi en urtjusig krog och upp på en kulle/berg i nån kilometer eller så. En promenad som påminde lite om Byron Bay promenaden men betydligt mer livlig och med piffigare människor. På vägen tillbaka stannade vi vid den där flådiga restaurangen där Peter hade bokat bord. Sara sov som tur var så då behövde vi inte bry oss om henne. De andra tre var som änglar, åt upp maten, konverserade artigt, bråkade inte sins emellan och Anna frågade efter lite pennor och papper så hon kunde rita lite. Vi vuxna kunde ägna oss helt åt att äta och dricka gott och åt att prata.

Det var så roligt att höra hur Peter och hans familj har funnit sig till rätta i Ekeby, i skolan och i huset. Peters historier om hur han hetsade upp pojkarna med att isen hade lagt sig på Ekebysjön och gick rätt ut på den dagstunna isen och naturligtvis gick igenom direkt, eller hur barnen sprang ut i pyjamasen för att möta den första snön, eller hur han försökte få igång ett pengainsamlingsprojekt till en klassresa för barnen men där en av papporna tyckte det lät jobbigt och bara ville slanta av, eller om hur han och AnnaKarin möttes och gifte sig efter bara ha känt varandra en kort tid, eller om hur han hjälpte vaktmästaren i Ekebyskolan att skruva ihop några bord men blev tillsagd att det inte var föräldrarnas sak att göra, var obetalbara. Det var verkligen roligt att äntligen få träffa Peter som vi haft så mycket kontakt med och skönt att våra hyresgäster är trevliga människor.

Efter lunchen gick vi tillbaka till norra delen av stranden där Nicke och småtjejerna tog sig ett dopp. Peter stod och snackade med Oscar och Mikan länge medan mamma och pappa lapade sol vid poolkanten. Tyvärr blåste det väldigt mycket och vinden kom från söder så det var rätt kylig. Annars hade det nog varit rätt skönt att bada. Vi tog bussen hem till hotellet från Bondi Beach vilket gick alldeles utmärkt även om det tog lite tid. Mamma, pappa och jag svidade snabbt om till kvällsstassen och åkte ner till operan där vi skulle gå på Figaros bröllop. Just ikväll hade Sydney bestämt att släcka ner all belysning i en timme mellan 19.30 och 20.30 för att visa att man bryr sig om miljön. För operans del gällde det bara ytterbelysningen liksom för broarna och en del annat. Dagen därpå såg jag bilder i tidningen på hur upplyst en normal kväll är och hur lite upplyst det var just på lördagen den 31/3. Operan var i alla fall väldigt rolig att se både byggnaden och bröllopet. Dekoren var nog den vackraste jag sett på en scen. Fantastiskt!!! Däremot var väl akustiken inte strålande. Folk var inte alls så uppklädda som man skulle kunna tro vilket var skönt. Vi hade inte ätit middag innan och stressade i oss en osttallrik och ett glas vin i pausen. Egentligen skulle vi inte ha behövt stressa så mycket om det inte var för att vi inte hittade tillbaka till den plats där vi gjorde förbeställningen. Det var lite svårt att hitta.

Följande morgon var det tidig revelj för mamma, pappa och mig själv. Vi skulle bestiga Sydney Harbour Bridge. Vi kom i sista minuten och slapp därför vänta. Mamma och pappa som var lite nervösa tyckte nog att det var skönt att komma igång genast. Vi bytte om till en vindtät overall och satte på oss ett höftbälte med en lina och en manick som man sätter på en vajer som leder en runt hela promenaden. Allt känns väldigt säkert. Guiden vi fick var en ung kille som tyvärr mumlade så han var ganska svår att förstå och uppfatta genom hörlurarna. Mamma och pappa hade ännu större problem att förstå honom då dom har svårigheter med australiensiska engelskan. Men vi lät inte det förstöra vår promenad på bron. Det var ganska bra väder och utsikten var magnifik. Jag tror att mamma och pappa kände sig nöjda med promenaden efteråt.

Vi mötte upp Nicke och barnen och åt en god lunch på en ganska fin restaurang. Barnen var väldigt hungriga så vi köpte med mat från McDonalds på vägen dit och som dom åt på den fina restaurangen. Inte ett ljud från servitörerna som bara lite diskret plockade undan kartonger och papper efter dem. Det var inte illa det! Sen tog vi en vända till Darling Harbour i solskenet. Mamma, Oscar, Mikan och Anna gick in på I-max och såg filmen om lejon medan Sara sprang omkring på kajkanten och tittade på fiskar. Sen var det dags att ta flyget hem till Brisbane igen. Vi alla kunde enas om att Sydney är en väldigt vacker stad men det var skönt att komma hem.