Nya Zealand (del 3)

Dagen därpå tog vi bilen till västkusten där vi bokat två stugor på en beach farmstay utanför Dunedin. Vi visste inte riktigt vad det var för ett ställe som vi letat upp på internet och jag var ganska orolig att det skulle bli en flopp. Men när vi kom in till Dunedin och gick in på turistbyrån där för att fråga om vägen till Allens farmstay så sken hon upp - Oh that's a really cool place. You'll enjoy it there. - Jag kände mig genast bättre till mods. Dunedin som stad var inte så värst spännande men vi skulle inte bo där utan åka ut på halvön utanför själva stan och det skulle visa sig vara helt rätt. Farmen var en fårfarm med 2000 får, lika många lamm och en del kor som betade på kullarna runtomkring. Vi bodde i två stugor på bondens tomt och det var bara en kort promenad över ängarna ner till stranden där det låg pälssälar (som vi trodde var sjölejonen). Bonden Sam och hans fru Christine ansåg sig numera ha fårfarmen som hobby och livnärde sig främst på turister. Förutom att hyra ut stugorna så kunde man få åka med Sam i hans 4 WD jeep på Wildlife Tour på hans ägor. Det gjorde vi den andra kvällen och fick se en hel del får, fåglar och sälar. Men Sam hade också sjölejon och utrotningshotade gulögda pingviner på sina stränder. Vi hade turen att komma pingvinerna riktigt nära. Dom var inte så vackra men väldigt roliga att titta på och lät förfärligt. En och en kom de upp på stranden från att ha varit ute till havs och fiskat hela dagen. Sen tog dom sig upp till sina reden en bit upp där ungarna pep och väntade på sina föräldrar och på maten. Vi kunde ha stått där jättelänge och bara tittat.
Sam berättade att det var bara för några år sen som han hade insett att pingvinerna som han hade jagat som liten när dom campade på beachen var så ovanliga och vilken kassako som han satt på. Det var tur att dom fanns för priserna på lamm och ull hade gått ner enormt att det inte gick runt längre.

Mikan och jag gick ner på stranden den första kvällen för att titta på sälarna men vi såg inga. Det började bli för mörkt. Men vi anade i skymningsljuset att det rörde sig på några stenar en bit bort. När vi kom närmare så såg vi att det var små små söta pingviner med ungar - blue penguin som är världens minsta pingvin. Dom var så himla gulliga.

Men på halvön hade vi också förmånen att se på väldigt stora fåglar. Världens största sjöfågel, Albatrossen har sin enda häckningsplats på fastland i världen just på den där halvön. Det visste vi inte när vi bokade så det var en bonus. Vi tog en tur upp till the Albatross Center där dom finns och där man ser till att skydda dem mot alltför närgångna turister. Vi satt inne i ett specialbyggt hus/bunker där dom inte kunde se oss och vi fick titta på dem bakom fönster med hjälp av kikare. Vi såg 5 bon där ena föräldern låg och ruvade oavbrutet. När ungarna lär sig flyga så sticker dom direkt ut till havs och stannar borta i 5 år innan de kommer tillbaka till häckningsplatsen för att hitta en partner att bilda familj med. De lever med samma partner hela livet. Det tar ungefär ett år att föda upp en unge och sen måste dom samla krafter i ett år innan de kan ha nya ungar för föräldrarna är helt enkelt utmattade. Vilka majestätiska fåglar som sträcker 3.3 m mellan vingspetsarna. Dom tillbringar större delen av sina liv ute till havs så det är ovanligt att man får se dem över huvudtaget.
Allens farmstay var verkligen ett lyckokast och vi åkte lyckliga mot Christchurch och mot slutet av vår resa efter två dagar. Men vi var tvungna att hinna med ytterligare 2 saker innan det vår resa var slut. I Dunedin finns nämligen världens (enligt Guinnes Rekordbok) brantaste backe/väg. Det regnade när vi kom dit men lät inte det hindra oss från att promenera på Baldwin street som den heter. Först körde vi med bilen uppför och nerför och faktum är att på det brantaste stället, just innan toppen så började hjulen att spinna. Det var ganska obehagligt. Det var också rätt svårt att gå på vägen, särskilt om man skulle snedda över.

Den andra grejen vi inte ville missa var ett gäng runda stenklot som ligger på stranden och i sanden och sandbanken utanför Oamaru. De är en sorts kalkstensklot som skapats i jorden på nått konstigt sätt och blivit alldeles runda. Där regnade det riktigt mycket så jag kände mig väldigt turistig när jag rusade ut ur bilen, ner på stranden, tog mina foton och rusade tillbaka in i bilen igen. ALLT för bilden. :-) Vi hade turen att stanna i en jättefin stad för att äta lunch. Stadskärnan var väldigt gammal och pittoresk. Gamla stenhus med gamla järnskyltar på butikerna och restaurangerna. På ett ställe stod t o m gammeldagsa cyklar uppställda vid väggen, sånna där med ett jättestort och ett pyttelitet hjul. Restaurangen/puben vi åt mat på serverade väldigt god mat det var bara Mikaela som var besviken på sitt lamm och tyckte inte alls att det smakade så gott som lammet hon fick häromdagen. Hon var faktiskt väldigt besviken och petade i maten men fick ändå i sig några tuggor. "Mamma det är liksom så mjöligt". Då anade Claes oråd och smakade på hennes lamm. Ni skulle ha sett Mikans min när han skrattande berättade att det inte alls var så konstigt att det smakar annorlunda - det är lammlever!!!!! Så här i efterhand hade servitrisen tittade lite imponerande på Mikan när hon beställde maten. Gud va vi skrattade - t o m Mikan så småningom. För att ta bort leversmaken gick vi in i en godisbutik och köpte gammeldagsa karameller att ha i bilen resten av vägen.

Vår sista dag på Nya Zealand tillbringade vi på stan i Christchurch, letandes efter souvenirer och annat som vi ville ha med oss hem som minne. Flyget gick på eftermiddagen och det gick förvånandsvärt fort. Kanske gick det extra fort för att Sara sov hela tiden. En flygvärdinna frågade Anna och Mikan om de ville bli ansiktsmålade. Det har jag aldrig varit med om att de varken haft tid eller lust med på andra flyg. Just när vi hade landat började Anna klaga på ont i magen och just innan passkontrollen kräktes hon i en papperskorg. Tappra lilla tjejen. Det hade i och för sig det goda med sig att vi slapp ställa oss i den långa tullkön och få vår packning genomgången. Efter att säkerhestvakten hade konstaterat att vi inte kommit från nån gudsförgäten avkrok och dragit på oss några läbbiga sjukdommar där så fick vi gå i en sidofil förbi alla köer. Dom ville väl inte ha oss i närheten ängre än nödvändigt kan jag tro. Anna tillfrisknade så småningom. Förmodligen hade hon ätit något olämpligt.