Nya Zealand (del 2)

Efter familjeraftingen åkte vi den slingriga bussfärden hem till hotellet, hann precis bada lite i poolen innan det var dags för nästa aktivitet - Jetboat på samma flod som raftingen fast längre ner. Vi har åkt Jetboat tidigare, nere på Guldkusten men det här var 10 resor bättre. Rena berg-o-dalbanan med hissnande fart, snabba start och stop och tvära kast och svängar mellan bergsväggarna. Och mitt i allt några 360-svängar som fick det iskalla vattnet att skölja över oss . Superläckert!

På kvällen åt vi middag på en bra fiskrestaurang i Queenstown och hälften av oss promenerade hem efteråt. Claes och Margareta tog hem småtjejerna och la dem. Kvällarna var långa och ljusa, precis som svenska somrar och det var fullt av liv på stan. Vi stannade på vägen och tittade på en galen engelsk gatu-trollkarl som var bättre på att prata och roa publiken än att trolla. Han hade en underbar engelsk humor. Han avslutade sin föreställning med att säga - "You've been a wonderfull audiens - don't ruin it now" och så ställde han fram hatten för att samla pengar. Vi gick sen längs med stranden till sjön som låg nedsänkt bland bergen och solen lyste med sina sista strålar på topparna. Ett vykort... Vi höll på att aldrig ta oss ifrån stranden, men det berodde främst på att den hade de bästa "mack-stenarna" vi nånsin sett. Bara en till, och sen tog man några steg för att hitta ytterligare "den bästa" stenen.

Följande dag styrde vi kosan mot TeAnau och fjordarna. Även TeAnau ligger vid en stor sjö men det var en liten håla jämfört med Queenstown. På andra sidan sjön fanns en stor grotta som vi besökte. Där fanns (förutom en massa sandflugor som bet oss illa medan vi väntade på att få komma in) fullt med lysmaskar. Man gick in i grottans trånga öppning - t o m jag fick huka mig och följde en vattenström uppför, tittade lite på vattenfall och lyssnade på det dånande vattnet. Sen blev vi tillsagda att vara tysta och så gick vi in i en mörk håla där det låg en båt och väntade. Det var totalt mörkt och relativt tyst - lysmaskarna reagerar nämligen på ljud och ljus. Sen drog guiden runt oss inne i en stor grotta vars tak och väggar lystes upp av miljoner lysmaskar - en hel stjärnhimmel fast ännu fler. Lysmaskarna lockar till sig flugor och andra insekter med ljuset och "maten" flyger in och fastnar i klibbiga trådar som hänger ner. Ju hungrigare mask desto starkare lyser den. Lite äckligt är det att maskarna förvandlas sen till små flugor som bara lever i 1-4 dagar (honan bara i 1-2 dagar och hon ägnar 24 timmar av dessa till att lägga ägg) och det är dessa flugor som maskarna sen äter upp. Snacka om slutet system. Insekterna lämnar aldrig grottan. Grottan var en relativt ung grotta och guiden visade stolt (ironiskt) upp en stalaktit på ca 300 år. Den var ca 1.5 cm lång (kort) och inte så imponerande. Andra dagen i TeAnau så åkte vi ut till Milford Sound som är en vacker fjord. Det var en bilfärd på ca 2 timmar dit och vi åkte raka spåret för att hinna med en båt som skulle föra oss genom hela fjorden ut till kusten i väster. Vi hade en underbar dag ute på båten med sol och vindstilla väder. Vi såg och kände på vattenfall med smältvatten från glaciärerna runtomkring, tittade på sälar som låg och gottade sig på klipporna och vi fick också sällskap av ett gäng lekfulla delfiner på vägen hem. Dom simmade och hoppade runt båten. På vägen hem tog vi det ganska lugnt och det fanns en hel del att stanna och titta på på vägen. Bl a fanns där en flod som hade skapat fantastiska urgröpningar och konstverk i berget runtomkring. Vi stannade också till utanför en lång tunnel för att känna på snön som såg ut att ligga ganska nära. I själva verket tog det oss (Mikan, Oscar, Anna, Claes och mig) över en timme att ta oss upp till snön och tillbaka. Men då hanns det med att bada i en liten glaciärpool som vi hittade på vägen upp. Det var isande kallt vatten så att det gjorde riktigt ont i skinnet. På vägen fick vi också lära oss att det finns något som heter trädlaviner vilket är precis som det låter - när hela områden av skog tappar fästet mot berget och rasar ner som laviner. Vi åkte förbi några stycken. Väl hemma i Te Anau hade vi lovat barnen att ta en tur på minigolfbanan. Oscar vann över oss alla och satte banrekord för sin ålder så han fick skriva upp sitt namn och nationalitet på en tavla. Sen åt vi middag på en italiensk restaurang där krögaren välkomnade oss på klingande italienska. Efter ett tag genomskådade vi honom - han var snarare jugoslav eller så. Men maten var väldigt god och det var trevligt. Fortsättning följer...