Nya Zealand (del 1)

Swisch så var sommarlovet slut och vi börjar så sakteligen återgå till vardagen igen. Vi har gjort så mycket skoj hela tiden, ett fullspäckat schema helt enkelt. Till slut frågade Oscar om vi möjligen bara kunde få vara hemma ett slag. Det är klart, jag förstår honom. Efter att Ståhlarna hade åkt vidare på sin resa så kom farmor och farfar hit. Innan vi åkte till Nya Zealand med dem hann vi besöka SeaWorld nere på guldkusten. Där såg vi en riktig säl- och sjölejonshow, inte alls så trist som den uppe på Underwaterworld (det finns så många "världar" att hälften kunde vara nog...). Det här var en riktig show med action och humor. Vi såg även delfinshowen som också den var spektakulär. Vi tog det ganska lugnt och strosade mest omkring och tittade på alla fina djur. Dom hade flera isbjörnar där!!! Man kunde tro att dom skulle storkna i den här värmen men tydligen har dom olika "stationer" för dem där vi bara ser en av dem åt gången på isbjörnsberget. De andra befinner sig i andra kylrum som vi inte ser. Det var ju för väl. Nya Zealands resan blev hur lyckad som helst. Vi flög över till Christchurch som är huvudorten på sydön. Där hyrde vi en 8a sitsig Toyota Previa som vi faktiskt fick plats i med packning och allt. Vi bodde på ett riktigt tjusigt hotell i Christchurch som vi bokat via wotif.com (dom rear ut hotellrum i sista minuten. Man kan göra riktiga klipp). I priset ingick en flaska bubbel när vi kom, frukost samt en picknick korg till dagen därpå - om man skulle vilja ha en picknick i den vackra parken intill. Den parken gick vi igenom på kvällen för att komma in till själva statskärnan där vi hade tänkt äta middag. Barnen hade ganska mycket spring i benen efter resan så dom lekte kull. Plötsligt råkade Oscar tjonga till Anna med handen, rakt på hennes lösa tand. Aj! och där stod hon och spottade ut två (!) små vita mjölktänder i underkäken. Hennes första. Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Hon bara stod där och tyckte att det kändes väldigt läskigt. Det tog flera dagar innan hon kunde prata ordentligt och använda tungan igen. Det var ju så konstigt med den där stora gluggen.

Följande dag påbörjade vi vår tour. Vi hade stakat ut resan i förväg och bokat hotell på de flesta ställen där vi tänkt stanna till. Så här såg resan ut: Christchurch - Twizel/Mt Cook - Queenstown/action - TeAnau/fjordarna - Dunedin/farmstay - Christchurch. Två nätter på varje ställe. Det skulle bli mycket bilåkande det visste vi så vi hade bestämt oss för att stanna ofta och rasta. Det gick väldigt bra! Vi fick användning för vår picknick korg och stannade vid en av miljoner fårhagar och smaskade i oss lunchen. Vi kunde notera att blommorna i vägrenen var de samma som hemma i Sverige, röllecka, klöver, kärringtand, timotej m m. Jag fick lite hemlängtan. När vi närmade oss Twizel och bergen åkte vi förbi ett par sjöar som hade en mycket märklig blå färg, isblå/turkos på nått sätt som inte går att beskriva. Dom låg mycket vackert inbäddade bland bergen och vi var sugna på att bada. Men det var lika kallt som färgen indikerade. Brrr... men badas skulle det likväl. Att Claes och Nicke kom i var väl inget att förvånas över, ej heller varmblodiga Anna men Mikan och Oscar simmade också några tag under panikglada rop och tjut. Det såg så roligt ut så då måste också Sara prova. Hon kom ganska långt innan hon vände upp på stenstranden igen. Stenstranden fick mig att tänka på stenstranden i Arild men inte lika stor. Det var så vackert - oerhört vackert!
Om vi hade bott lyxigt i Christchurch så bodde vi lite mer enkelt i Twizel. Vi bodde i baracker som en gång i tiden (på 60-talet tror jag) varit boende för arbetarna som byggde ett antal dammar i området. När dammarna var färdiga skulle man riva barackerna och hela staden men invånarna satte sig emot och nu fungerar staden som en avstamp för turister som ska upp i bergen. Men det var fräscht och trevligt i all sin enkelhet och det var idealiskt för barnen att leka i området. Twizel i sig ligger i foten av den bergskedja där bl a Mount Cook (NZ högsta berg med glaciärer på) ingår. Vi åkte dit upp följande dag men vi hade otur med vädret. Just som vi hade bokat in en kajaktur på glaciärsjöarna (t o m Margareta hade samla mod till sig och skulle paddla med Oscar) så började det ösregna och vi fick ställa in. De var synd men vi fick roa oss med lite biljard istället. Det var maffigt där uppe bland bergen och vi kunde se en del områden där man spelat in Sagan om Ringen. Vilka vidder och vyer!!! Efter Twizel tog vi oss genombergspassen mot Queenstown. Anna tyckte det var urhäftigt att åka genom molnen. För säkerhets skull vevade vi ner rutan och sträckte ut händerna - "Jag har kännt på molnen" kan vi säga nu. Vi stannade på det högsta bergspasset och sträckte på benen. Barnen stack iväg som Aragon, Legolas och Gimli och skulle bestiga en kulle (toppen av ett berg). Vi var tvugna att tuta med bilen för att få dem att vända. Ser ni dem på bilden?

Queenstown beskrivs ibland som en stad som Åre - massor med aktiviteter och nattliv dygnet runt. Den ligger vid en sjö med vackra berg runtomkring. Några av bergen är riktigt mörka och de fick symbolisera Mordor i Sagan om Ringen. Dessutom rinner det några häftiga floder inne bland bergen och på dem kan man åka jetboat, paddla kanot, rafta m m. Det går en gondola från byn upp på toppen av berget och där såg vi folk hoppa en sorts bungyjump men man satt fast i höften och midjan istället för om fötterna. Verkar mer vettigt men fortfarande crazy. Uppe på toppen fanns också en sorts lådbilsbana - "luge" som vi åkte på första dagen. Vi hade tänkt åka fler gånger men vi hann inte, till Oscars stora förtret. Vi bodde väldigt bra här också, lite utanför själva stan men med bra rum och en skön uppvärmd pool och ett riktigt varmt spa där Sara gärna badade. Andra dagen i Queenstown såg vi till att fylla rejält med aktiviteter. Tyvärr var de stora barnen för unga för att rafta på "riktigt" men vi bokade upp oss på en familjerafting istället - Margareta avstod gärna och tog hand om Sara istället. Dom gick på zoo och tittade på Kiwisar. Vi andra tog en buss upp i bergen. Den bussturen var inget för höjdrädda kan jag säga som satt på stupsidan. Vi åkte på en smal grusväg som klamrade sig fast längs med bergskanten. Långt där nere i dalen kunde man se bilvraken ligga. Vår guide var mycket underhållande och berättade glatt att det där var vår chaufförs första buss. Nu är hon nästan färdigutbildad busschaufför så nu ska det nog gå bra. Vi kom fram till en stuga som låg precis på kammen till ett stup som ledde ner till floden vi skulle rafta på - Shotoverriver. Återigen fantastiska vyer!!! Där fanns också en stålbro över floden som en gång i tiden hade byggts för bungyjumping men den används inte längre då det finns högre ställen att hoppa ifrån, och närmare stan. Vi kastade önskestenar från bron istället. Det blev ordentliga knallar av dem när de landade i vattnet. Vid stugan bytte vi om till våra överlevnadsdräkter med hjälmar och allt och gick ner till båtarna. Där fanns också en kanot för de lite mer äventyrslystna. Oscar och Mikan var snabba att visa sitt intresse för att åka i den. Dom skulle turas om och ta halva resan var. Själva raftingen gick väldigt lugnt till men vi fick öva lite rescuing - även Anna, och vi badade också under färden. Vi var väldigt varma under alla kläderna så det var skönt att kyla ner sig i vattnet. Tror att Mikan fick en något tuffare färd än Oscar i kanoten. Han såg mest ut att sola sig tyckte jag. Efter raftingen stod en kille och grillade korv åt oss. Det var gott med mat. Det visade sig att den där killen bodde där under sommaren och hade som jobb att ta hand om turister som oss. Blir det inte väldigt isolerat och ensammet undrade jag - för det var verkligen helt isolerat. Men det tyckte inte han - det kommer ju folk varje dag så det är inte alls ensammet. Dessutom är jag van, jag har varit ett år på Antarktis så jag vet vad isolering betyder. Sista planet lämnar i februari och kommer inte tillbaka förrän i augusti/september. Wow....