Flyg fula fluga flyg...

Nu kan vi äntligen säga att vi varit i Australien. Läste i guideboken att man inte kan säga att man har varit i Australien om man inte varit i "the Outback". Det har vi nu varit. Fyra dagar i Uluru (Ayers Rock) som ligger mitt inne i Australiens inland, strax söder om Alice Springs. Det känns skönt. Vi vill ju inte ha varit här i ett år utan att verkligen ha varit här. :-)

The Outback var häftigt vackert faktiskt. Riktigt, riktigt mörkt roströd sand, blå himmel och förvånandsvärt mycket grönska. Det hade visst regnat i ett par dagar för två veckor sen så därav allt det gröna. Men med regnet kom även flugorna tillbaka. Fy i hundan vad mycket flugor det var. Överallt!!! Så länge vi var på resorten var dom hanterbara men när vi åkte ut till Uluru, redan första dagen, var det oliiiiiiidligt. Där gick vi en liten tur nedanför den mäktiga monoliten men kunde inte njuta alls av den fina stämningen och miljön p g a alla flugor som satte sig i näsan, öronen, ögonen och i munnen - förutom överallt annars. Vi mötte några andra flanörer som hade flugnät över huvudena. Det såg lite klaustrofobiskt ut men dom sa att det var värt vartenda öre att ha ett sånt. Så fick det bli alltså - flugnät till alla men Sara var hellre utan faktiskt även om hon tyckte att dom var väldigt dumma.

Restorten låg ca 20 minuters bilväg från Uluru och ca 45 minuter från Kata Tjuta eller the Olgas som bergsmassivet också heter. Det är en samling av liknande stenar som Uluru och skapar en mycket vacker bild. Vi gjorde allt som man ska därborta, utom att gå upp i ottan och titta på Uluru i soluppgången samt att klättra upp hela vägen på Uluru. Nicke och Oscar försökte men dom tyckte att det blev lite väl äventyrligt när räcket/kedjan som hade hjälpt dem den första och brantaste biten plötsligt tog slut. Då vände dom neråt igen. Vi tittade på Uluru i solnedgången och liksom alla andra tog vi foton varannan minut för att få alla färgskiftningarna, vi promenerade längs med foten, gick in och ut ur grottor, beundrade aboriginimålningar på väggarna, tittade in i kulturcentret, åkte ut till Kata Tjuta och gick en bit på stråket Valley of the winds samt in i the Olga Valley som nog var den finaste promenaden. Då hade barnen gett upp och satt kvar inne i bilen och väntade, så Nicke och jag kunde ta en rask promenad för en gång skull.

Livet på resorten var väldigt dyrt - maten i affären var dyr och ganska dålig och maten på restaurangerna var visserligen god men svindyr den med. En liten pizza tog dom 19 AUD för och en stor 27 AUD. Det fick bli en tacokväll hemma, en morsdagkväll på restaurang med en prisvärd 5-rätters meny faktiskt och en kväll med pizza för barnen då Nicke och jag åkte ut på en Sounds of Silence tur. Då åker man ut till en utomhus restaurang, tittar på solnedgången, äter en Australiensisk buffé direkt under stjärnorna med didgiridoomusik och stjärnskådning som underhållning. Nicke hade spanat in en korpulent liten man med lila pösiga bomullsbyxor och en gul och grön hawaiiliknande skjorta. "Tänk att få sitta bredvid honom..." och det fick han förstås. Men det skulle visa sig att det var en väldigt underhållande man om än lite udda och han var där med sin 19 åriga dotter. Sen delade vi bord med ett tyskt par på semester och ett äldre par från Newcastle. Det tyska paret hade väldigt svårt med engelskan, den var väldigt dålig men båda andra paren var såååå imponerade av den och berömde dem väldigt. Vår engelska nämnde dom inte ens och det tog jag som en komplimang. Dom tänkte nog inte på att vi var svenskar ens. Thihi...

På menyn stod bl a känguru förstås men den brydde jag mig inte om för det vet jag hur det smakar, men ceasarsallad på krokodil var gott, barramundi, lamm och beef. Nicke hävdade att det skulle ha varit Emu också men jag vet inte. Hur som helst så var det ganska gott för att vara buffé. Till detta var det förstås en massa tillbehör, såser, röror och sallader i Australiensisk anda. Vi drack vin från Rosemount Estate - helt OK. Till efterrätt fanns en massa olika cakes och såser, nån brödpaj och frukt. Det var inte lika lyckat kanske. Och kaffet var förstås odrickbart som det alltid är när dom brygger kaffet.

Efter varmrätten fick vi en lektion i stjärnskådning. Vi lärde oss att skilja den riktiga Southern Cross från de 2 falska. Vi tittade på hela Orion - inte bara bältet som jag är van att se - samt hans hund men också på Skorpionen. Den har jag aldrig sett förut. Vi kunde förstås inte se Polstjärnan (den syns inte på södra halvklotet) och inte Karlavagnen även om jag tror mig ha sett den här nere. Jag kanske minns fel. Efter föreläsningen kunde man titta på några stjärnor genom tre teleskop som stod uppställda. En av stjärnorna hade väldigt tydliga ringar runt sig - precis som i en skolbok. Det var lite häftigt att se. Barnen var hemma på egen hand och Sara hade just somnat när vi kom hem ca halv elva.

Den första kvällen blev vi rejält överraskade när vi slog på TV:n. Dom visade semifinalen i Eurovisionschlagerfestivalen. Och Morsdagkvällen då vi var på restaurang och åt femrätters så visade dom finalen. Barnen rusade hem till lägenheten så fort dom var klara med maten och tittade på bedrövelsen. Det var naturligtvis inte direktsändning men det gjorde inget. Dom tyckte det var kul. Sen ringde Johan Formgren och avslöjade att Bosnien hade vunnit och Sverige hade kommit på 18:e plats. Bosnien...??? dom var ju inte ens med. Det visade sig vara Serbien. Han hade dock rätt om the Arcs fiasko. Det var inte roligt... Familjen Bates hade följt spektaklet hemma hos sig i soffan och nästan skrattat ihjäl sig när dom såg Ola Salo skutta omkring och åma sig. Hur låten lät hade dom ingen aning om - den hamnade liksom i skym undan. Tänk att sitta mitt i Australiens rödaste öken och följa Melodifestivalen. Och vad som var ännu mer fantastiskt var att vinnarna presenterades på nyheterna kvällen därpå. Hade inte alls en aning om att man följde Melodifestivalen här nere. Där ser man...

Visste ni att i Australien finns världens största bestånd av vilda kameler, som egentligen är dromedarer? Dom är förstås inte inhemska utan fraktades hit nån gång för länge sen, som just fraktdjur. Intill resorten låg en liten kamelfarm med 19 djur och dom anordnade olika sorters turer i öknen. Jag tog med de 3 stora barnen på en entimmes tur ute i öknen. Det var riktigt läckert. När vi var på Kanarieöarna för 4 år sen red vi också på dromedarer men det var inte alls lika mysigt. Djuren var ganska misskötta och så satt man på obekväma säten på var sin sida om puckeln. Här var djuren otroligt välskötta med mjuk och ullig päls, inga munkorgar vilket tydde på ett harmoniskt kynne och att man slapp risken att bli biten och sätena var placerade framför och bakom puckeln och väldigt bekväma. Det var en riktigt njutbar tur och vi fick lära oss lite om livet i öknen. Tyvärr såg vi inget liv - tiden för ödlor var över då det blivit vinter och dom gått och lagt sig och några andra djur såg vi inte. Vi såg en Dingo på håll när vi åkte till Uluru en dag och en skylt som varnade för kängurus vid Kata Tjuta men vi såg inga, tyvärr. Vi fick nöja oss med skylten.

En eftermiddag tog vi en lektion i Dot-painting, den traditionella aboriginikonsten. En inhemsk abo som hette Cassidy visade oss hur man gjorde berättelser och spår i sanden. Han pratade bara sitt eget språk så vi hade en tolk som återberättade vad han sa. Cassidy berättade att varje bild är en berättelse av något, dvs något som ska hjälpa berättaren att återge sin berättelse och endast konstnären kan tolka bilden helt och hållet. Han visade oss tecknena för olika djur, vattenhål, eldstad, en samlingsplats eller liknande, man, kvinna och barn m m. Sen fick vi göra våra egna berättelser. Det var jätteroligt!

Sen hann vi nog inte med mer innan det var dags att åka tillbaka. Det blev ju inte riktigt fyra hela dagar i Uluru eftersom det tar så lång tid att åka tid. Det går inga direktflyg från Brisbane till Uluru så vi måste åka via Sydney vilket gör att en halv dag i vardera ände går åt till att resa. Det går dessutom inga billighetsflyg dit så av alla våra resor i landet blev det här den överlägset dyraste. Men... nu kan vi ju å andra sidan säga att vi varit i Australien. Det är ju värt mycket. :-)

Väl hemma fick vi en kort vecka som började med en onsdag. Oscar hade gitarruppvisning på kvällen. Mikan och Anna hade fotbollsträning så det var bara jag som gick dit och tittade/lyssnade. Det var jätteroligt och en salig blandning av framträdanden av elever som kommit olika långt med sitt spelande. Allt från några små juniors som spelade ett par ackord på en akustisk gitarr till de riktigt cooola killarna som spelade i rockbandet. Där emellan var det mest killar som spelade på sina elgitarrer och det mesta som spelades var blues och boogie. Oscar gjorde ett bra framträdande men var ganska nervös. Så medan han förberedde sig och fibblade med sladden till förstärkaren berättade Dave Loveland om när han jobbade i Sverige - i Kiruna. Vet ni var Kiruna ligger? så beskrev han mycket målande hur långt norrut det ligger. Oscar spelade ett blueskomp och kom av sig i räknande redan från början men spelade på som om ingenting hade hänt så jag tror inte det var nån som märkte nått egentligen. Sen gick det jättebra och han gick lättad och nöjd av scenen. Vi har lite funderingar kring hur vi ska forsla hem hans gitarr egentligen. Vi har inget hårt fordral åt den och det är långt ifrån säkert att man får ta med sig den som handbagage på flyget. Vi har lekt med tanken att skicka hem lite grejer med en container men det är rätt mycket pengar. Just nu lutar det åt att vi chansar på att ta med den i handen på flyget.

Annars har vi mest planerat och fixat för vår hemresa den här veckan. Jag visade vår matsalsmöbel för grannarna som vill köpa den. Idag sålde jag Annas Q-size bed alldeles för billigt till en fattig student. Sen kommer ev en kille och tittar på Holden. När Nicke skulle använda den i torsdags så vägrade den starta trots startkablar så vi trodde den var stendöd. Men så försökte vi en gång till nu i helgen och då gick den igång. Så nu kan vi sälja den igen. Några vänner har visat intresse i vårt kylskåp också är utemöbeln praktiskt taget sålt till några av Nickes kollegor. Så det försvinner lite grejer kanske. Jag har beställt Frälsningsarmén för pickup sista måndagen då vi flyttat ut och förhoppningsvis sålt av det mesta i en garagesale. Det rullar på...

Vi var några tjejer som firade Hirokos födelsedag i torsdags med att gå ut och käka lunch. Torsdag var egentligen ingen bra dag för mig eftersom jag har min älskade tennis då men jag skippade en timme då vi brukar spela dubbel efter coachingen och tänkte att det nog inte gör så mycket. Tennisen har lossnat den senaste tiden och jag har fått flyt i mina servar vilket känns otroligt skönt. Jag bara MÅSTE hitta en möjlighet att spela regelbunden tennis hemma. Det är så grymt roligt. Hur som helst så skulle jag rusha in till Carindale och köpa en present till Hiroko mellan tennisen och lunchen. Eftersom jag visste vad jag skulle köpa så skulle det nog gå bra. Hiroko har nämligen vid ett flertal gånger sagt att jag luktar så gott och det är min body lotion som är så god - Tommy Hilfighers True Star. Den är grymt god, det tycker jag också. Så den hade jag tänkt ut åt henne. Men!!! så har dom slutat sälja den så den fanns ju naturligtvis inte att uppbringa i hela Carindale. Kortslutning... Vad gör jag då? Och det fanns ju ingen chans att jag skulle hinna till lunchen i tid, eller ens i närheten. Iställd på body lotion som jag var så såg jag att det var rea på några andra märken och tog en av märket Britney Spears istället - mest som ett skämt. Den passar hennes ålder tänkte jag. Doften var inte alls lika god men helt OK och jag tror att Hiroko gillade den också. Annars får hon väl ge den till Kisaki. :-)