31 och 72

Nu får man nog ändå säga att sommaren har börjat. Igår var det riktigt varmt och fuktigt och ingen vind att tala om - 31 grader och 72% luftfuktighet - en försmak av vad som komma skall. Körde faktiskt AC:n på kyla för första gången sen vi kom hit. Det som gäller nu är fläktar på vid sängarna när man sover (Nicke och jag har inga än - önskar vi hade myggnät så vi kunde sova med öppen dörr), bad i poolen minst en gång varje dag oftast fler, vattenflaskan ställd i frysen kvällen innan så att man har is i flaskan när man går till skolan, kylklampar i lunchväskan har vi haft länge och nu är det viktigt med solskyddsfaktorn. Nicke har redan bränt huvudet 2 ggr. "Jag har inte mjäll, jag har fjäll" sa han efter den första gången.

Ända sen Gunilla kom i tisdags har det varit soligt och varmt. Nicke var jour hela veckan och helgen så vi var bara hemma och slappade vid poolen. Det var skönt. Nu har hon tagit en 5 dagars tur till Noosa. Hon hade tänkt gå en dykarkurs men hittade inte någon som passade och dessutom var hon tvungen att göra en kostsam läkarundersökning så det fick bli surfing istället. Hon ska naturligtvis mata lite delfiner också innan hon åker hem men det får bli på Moreton Island.

Idag har vi firat Mikans födelsedag. Det var ju skoldag som vanligt så nån sovmorgon var det inte tal om. Hon fick med sig 2 stycken kladdkakor att bjuda klassen på. Dom gjorde succé och nu vill alla ha receptet på gammal hederlig Ridkaka. Hon har haft en bra dag och pricken över i:t blev mobilen som hon fick vid middagen. Oscar blev naturligtvis mörk i blicken för han fick minsann vänta till 5:an innan han fick en mobil. Men det var inte värre än att han kunde laga middagen - pannkakor var beställt.


På morgonen skjutsade jag Mikan till skolan och sen åkte Oscar, jag och småtjejerna till CHAC (Cannon Hill Anglican College) för en intervju. CHAC är den privatskolan som Oscar vill börja på i highschool men den är inte helt lätt att komma in på. Folk har köat i åratal. Vi var där för några månader sen och visade vårt intresse för skolan men hade väl mer eller mindre ställt in oss på att det nog ändå blir Balmoral State High för hans del - vilket säkert är bra det också men alla hans bästa vänner går till CHAC, eller snarare, inga kompisar går till Balmoral så han skulle bli tvungen att börja om på nytt. Men så ringde Nina Johanson (the registrar som har svenskt påbrå, gammelfarfar från Blekinge) häromdagen och undrade om vi kunde fylla i en ansökan vilket vi gjorde lite raskt. Och nu så ringde hon och kallade Oscar till intervju.

Vi hade tagit med en kopia av Oscars presentation av sig själv som han förberett till Balmoral. Det har dom haft som projekt i flera veckor och det var just klart för inlämning när dom ringde från CHAC. Jag drog en kopia lite raskt för jag tänkte att det är nog något dom har intresse av vid intervjun. 14 sidor där han bl a berättar om sig och sin familj, lite kort om Sverige, skolan, favoritämnen och hans passioner i livet. Allt utskrivet på dator. Det var fantastiskt att läsa vad han hade skrivit, jag menar, hela uppsatsen var ett otroligt fint arbete men han har ju dessutom gjort det på bästa engelskan. Språket bara flyter och nästan inga stavfel.

Intervjun gick jättebra och han som intervjuade var mycket imponerad av Oscars arbete och skulle absolut rekommendera att han får en plats. Det verkar lovande. Det enda som ev kan sätta käppar i hjulet är att dom gärna ser att vi stannar en lite längre period. Vi har väl varit lite flyktiga på den punkten. För tidigt att fatta beslut om det har vi sagt - vilket inte är helt osant.

Nån som verkligen har gjort framsteg i språket är Anna. Det insåg jag idag när hon hade två kompisar här - Hannah och Elle. Anna pratade som en kvarn hela tiden och jag stod stum och bara lyssnade. Hur har hon lyckats snappa upp allt det där??? Det kommer ju hela meningar hur lätt som helst. "I like jumping from the kant to the pool" och "Can you standing to your hands on the bottom" hörde jag henne säga i badet. Lite senare berättade hon vad Barbiefilmen "the princess and the pauper" handlade om och tjejerna förstod allt vad hon sa, ställde lite motfrågor om prinsens roll osv. och Anna kunde svara. Tyvärr fann jag mig lite för sent och hann inte filma hennes berättelse. Jag fick nöja mig med bilder på när dom badade och klädde ut sig istället.


Igår var det sista gången för Annas tennis. Nästa termin går hon upp en nivå, dels för att hon är mogen för det och dels för att hon börjar skolan och hon inte kan spela på mornarna längre. Hennes fantastiska tränare, Shona hade gjort små kalendrar till alla barnen med bilder på dem in action. Har inte sett maken till människa. Hon verkligen brinner för sin verksamhet och går in för varje lektion med sån energi att man undrar vad hon går på.

Tänk om det fanns sån tennisträning hemma! Efter träningen hade vi lite fika och samkväm. Alla hade tagit med sig var sin "plate" och vi hade äntligen hittat ett bra tillfälle att göra "Lille Skutts Morotskaka" som Anna varit så sugen på ända sen hon läste den Bamsetidningen första gången. Den var riktigt god. Efteråt åkte Anna hem till Signe i vanlig ordning och lekte. Det börjar dra ihop sig till hemfärd för deras skull. Dom åker i början av januari. Usch! Det blir tråkigt. Men å andra sidan ses vi säkert snart igen då vi ju inte bor så långt ifrån varandra.

Det blev alltså tidig revelj på söndagmorgon för att hinna med bilfärjan till Moreton Island. Vi fick en härlig färd över vattnet som dessvärre var fyllt av jellyfish. Det var verkligen helt fullt - ur äckligt. Men väl framme vid MI så hade de försvunnit. Vi landadet vid några gamla rostiga vrak på stranden. Körde av båten och började köra på stranden mot Tangalooma Resort. Vi hade ingen karta som visade hur vi skulle åka så vi tänkte att det nog bara var att följa stranden. Men så enkelt var det inte - mja egentligen var det enklare för skulle bara ta av från stranden direkt så kom man till parkeringen. Istället så körde vi fram på stranden för att hamna i ett återvändsläge. Sanden på stranden var riktigt mjuk och det var svårt att köra. Det blev ju inte enklare när det visade sig att vi måste vända bilen. Så mycket riktigt - vi körde fast "got mugged". Vi skulle just börja putta bilen när en gammal man kom promenerandes och tipsade oss om att backa bilen ett par meter. Det brukar gå bra. Tur att ni inte fastnat djupare. Han hade naturligtvis rätt och vi var mycket tacksamma för hans hjälp.

Vi hade hyrt en s k beachvilla som låg direkt på stranden. Ett riktigt bra boende. Vi hade faktiskt inte riktigt kollat in vad som fanns och inte fanns på resorten. Det enda jag visste jag verkligen ville göra var att mata vilda delfiner. Så jag störtade iväg och bokade upp oss för matning på måndagkvällen då det inte skulle vara lika mycket folk. Nicke hade kollat in 4-hjuls motorcyklarna som man kunde köra med på sanddynorna. Men där fanns även parasailing som Nicke, Oscar, Mikan och jag åkte iväg på. Det såg härligt men läskigt ut. Johanna var barnvakt åt Anna och Sara som var för små för att åka. Vi satt i tandemselar. Nicke och Oscar var först ut. Oscar såg lite ansträngd ut när dom släpte iväg fallskärmen men han såg väldigt glad och avslappnad ut när de kom tillbaka. Då var det nog inte så farligt trots allt.


Mikan och jag hade det underbart där uppe ca 130 m över vattnet. Utsikten var fantastisk och vi såg sköldpaddor simma i havet nedanför oss och blev doppade på vägen tillabaka. Dom var vänliga nog att fråga om där fanns några jellyfishes just där men det fanns det inte. Det var häftigt! Resten av den dagen badades det i havet och i poolen. Tangalooma ligger på insidan av ön så det är inte mycket vågor att tala om men barnen hade det roligt i vattnet ändå. På kvällen provade vi på bufférestaurangen men det var verkligen under all kritik. Gick hem tidigt och slöade framför Kommisarie Frost. Några somnade framför TV:n. Vi var ganska trötta.

Nästa dag hade vi tänkt åka över till andra sidan och ta oss upp till fyren på nordspetsen och kanske hinna med ett dopp i the Blue Lagoon. Det kändes lite som att åka på Fraser Island, lika skumpig bilfärd över ön men inte lika långt. Sanden var mycket mjukare och kändes betydligt mer osäker att åka på. Väl framme vid foten till fyren mötte vi en bil på väg ner. Föraren där sa att vägen upp är ruff men ni kan nog ta er upp. Vi tog det säkra före det osäkra och ställde bilen och började gå uppför. Men det var varmt och Anna var inte på humör för att gå hela vägen upp så vi bestämde oss för att vända om och vänta där nere. Nicke, Sara och Johanna hade gått i förväg men Nicke hann i kapp oss på vägen ner. Han hade bestämt sig för att vägen inte alls var så farlig som den där föraren hade sagt. Så vi tog bilen upp helt utan problem. Från fyren hade vi fin utsikt och vi kunde så båda sidorna av ön. Och tittade man ner i vattnet kunde man se massor av sköldpaddor simma omkring. Det var blåsigt men fint.


På vägen tillbaka till resorten tog vi vägen förbi the Blue Lagoon men det var nära på vi inte kom dit för vi hade svårigheter att ta oss över sandbanken mellan stranden och "vägen". Men vi lyckades på det sista försöket och kom fram till en liten sjö som var ljuvlig att bada i. Inte lika vacker som Lake mcKensie på Fraser Island men väl så skön att bada i. Vi badade så länge vi vågade innan vi var tvungna att ta oss tillbaka för att inte fastna i tidvattnet.

Väl tillbaka på resorten hade det blåst upp ordentligt. Det blåste så att det gick riktigt stora vågor för att vara på insidan av ön. Barnen ville naturligtvis bada och hade hur kul som helst i vågorna. Nicke och jag turades om att ta en liten löptur på stranden upp till vraken och tillbaka. Sen var det dags att göra sig redo för delfinmatning. Vi hade fått rådet att ta på oss kläder vi kunde bli blöta i. När vi tittade på delfinmatningen kvällen innan så hade man blivit lite våt om shortsen så jag tog på mig bikinibyxor under en strandklänning. Det hade börjat bli mörkt när det var dags och man hade tänt strålkastarna på bryggan. Massor med folk hade samlats och en av delfinskötarna berättade om hur det skulle gå till. "You're gonna get wet tonight!!!" Eftersom det är vilda delfiner så kan man inte vara helt säkra på att det verkligen kommer komma några men under de senaste 5 åren har de bara uteblivit 7 gånger. Ganska säker kan man vara och just i kväll kom det 7 stycken varav 2 kalvar. Man kan särskilja dem åt på ryggfenan men det var svårt tycker jag.

Först ut var Anna som blev buren ut av en skötare. Hon hade en fisk i handen men han hade en hel magväska fylld med fler fiskar som han öste ur medan han gav en kort berättelse om just den delfinen vi matade. Det kan inte ha varit helt lätt att bemästra vågorna med en 5-åring på armen och samtidigt mata en delfin men dom lyckades. Det var delfinen Bobo vi fick mata, 20 år gammal och han hade varit försvunnen ett tag så man befarade att han strukit med men nu var han tillbaka till allas glädje. Vi blev alla fullkomligt översköljda av vågorna men det vara bara roligt för är det nått delfiner gillar så är det vågor. Dom lekte och simmade omkring oss och tog fiskarna ur händerna på oss. Det var urhäftigt!!! Tänk - nu har jag matat vilda delfiner, tittat på vackra valar och simmat med sköldpaddor. Allt har varit magiskt!

Dagen efter hade det blåst ur och nu var havet riktigt lugnt. Vi åkte lite bananbåt och alla utom jag och Sara tog en tur på 4-wheel quad bike, dvs små fyrhjuls motorcyklar.


T o m Anna lyckades hänga med på en liten färd över sanddynorna. Det gillade hon. Man var visserligen tvungen att vara 6 år men det låtsades vi att hon var. Lite oroliga var vi för hon nådde inte riktigt runt att krama om bromshandtagen så hon bumpade in i guiden hela tiden men det verkade inte bekymra honom så mycket. Sen var det i princip dags att åka hem. Ett litet dopp i havet respektive poolen hann vi med innan avfärd. Sen delade vi färja med helgens sopor - det var inte lika angenämt. Vi var i alla fall glada att vi inte hade åkte hem dagen innan i stormen.

Den stora galopptävlingen Melbourne cup gick av stapeln i tisdags. Jag och småtjejerna var bjudna på lunch till Debrah och det var klänning och hatt som gällde. De stora fick komma efter skolan om de ville. Tack och lov hade jag tagit med mig den snygga linneklänningen i italiensk design som jag fått från Gunilla för flera år sen. Den håller än kan man säga. Jag hade bundit en blomkrans med lite blommor från trädgården och lagt kring min gröna solhatt. Det dög bra. De flesta hade faktiskt ingen hatt men det kunde man ju inte veta.

Debrah hade bullat upp med värsta thaibuffén. Trodde hon hade caterat maten men det visade sig att hon hade gjort allting själv!!! Men så har hon drivit en cateringfirma tidigare så hon vet vad hon gör. Det var supergott - kanske inte så barnvänligt men dock.

Cherry var bas över all betting och satte upp mig på en intern betting lista - a sweep. Fick nummer 23 och det kostade mig 5 AUD. Sen var det dags att åka iväg till TAB och betta på riktigt. Det var bara Cherry, Janette och jag (och småtjejerna) som åkte iväg. It's a male thing varnade dom mig när vi gick in. Och där var nästan bara killar och gubbar men överraskande få människor ändå. Janette och Cherry slängde sig över bettinglistorna och kryssade och skrev så att pennorna glödde. Jag kollade hur dom gjorde, tittade på listan över vilka hästar som var med i loppet och satsade sen 4AUD på nr 12 Pop Rocket - en japansk häst och jockey. Anna ville också satsa så då tog vi även 4 AUD på nr16.


När vi alla gjort våra satsningar och var på väg ut tyckte en funktionär att vi skulle stanna. Loppet skulle gå om 2 minuter. Ja det var väl lika bra att stanna för man vill väl inte missa själva loppet. Vi bänkade oss framför TVn och tittade hur hästarna fick ställa sig i sina bås också iväg. Jag fattade ingenting och kommentatorn hetsade upp sig och babblade på så till den milda grad att det inte fanns en chans att hänga med. Som tur var kunde man följa hästarna i täten med hjälp av några siffror i nederkanten på skärmen. Där stod dock inte mina hästar - helt oväntat... När det drog ihop sit till upploppet så försvann hjälpsiffrorna totalt och då fattade man verkligen inte hur hästarna låg till. Efter 3 minuter var loppet över och jag var 30 AUD rikare - hur det nu hade gått till? 2 av 3 hästar jag satsat på hade placerat sig. Japanen på 2:a plats och nr 23 i svepet hemmavid kom 3:a. Fick faktiskt mer för 3:an i det s k svepet än det jag satsat på TAB (är det ATG det heter där man satsar på hästar hemma?).

Hur som helst - jag vann nog mest av alla. :-) Är det det som kallas nybörjartur kanske? Glad i hågen inkasserade jag min vinst och vi travade ut ur TAB för att åka tillbaka till Debrahs lunch. På trottoaren hörde vi att det var några som bankade ivrigt på fönsterrutan inifrån TAB. Oj hade vi glömt nått - nej min handväska var med kunde jag konstatera, men så såg jag att dom pekade på en liten tjej som satt kvar på golvet där inne och pillade på nått. Oooops! Vi glömde visst Sara... Hon hade inte märkt att vi gått så hon var vid gott mod. Janette och Cherry höll på att skratta ihjäl sig och hade en rolig historia med sig tillbaka som ersättning för den dåliga utdelningen på hästarna. Det kunde jag bjuda på. :-)

På torsdagen var jag ute på tjejmiddag med parkmammorna. Vi tog CityCaten till ändstationen där dom byggt ett helt nytt område - likt Hammarbysjöstad, möjligen inte så mycket bostäder utan mest ett område för att ta emot stora båtar. Där har det i alla fall öppnat en hel massa schyssta restauranger och vi skulle till en av dem - Manxx. Vi hade en fantastiskt trevlig kväll. Jag pratade mest med Mandy som är uppvuxen på en gård inne i landet med vetefält ffa. Men när torkan blev för svår så var dom tvungna att utöka med djur också. Det var roligt att höra hur livet på landet var. Hon rekommenderade oss att åka till nått som heter Beau Dessert, ca 2,5 timme här ifrån och titta på lantlivet. Man kan få handmjölka kossor, plocka nyvärpta ägg och så där. Där finns också en vingård. Låter inte alls dumt som en utflykt.

I onsdags kom Nickes kollega från SÖS, Johanna och hälsade på. Hon är en sån där ensamresenär som åker iväg på riktiga äventyr. Australien var dock ett outforskat område så när det blev klart att vi skulle hit så ville hon genast komma och hälsa på. Och nu är hon då här fast just nu har hon åkte på en 3 dagars utflykt till Fraser Island. Hur som helst så åkte vi till Surfers Paradise med henne i lördags. Vi tog oss till en strand precis nedanför SeaWorld och den stora Marinan inne i the Broadwater. Nicke hade bokat en Jet-boat-tur åt mig och Johanna som skulle avgå från Marinan. Både Johanna och jag befarade det värsta men det var riktigt kul! Dvs om man inte funderade närmare på miljöeffekterna kring sånna här turer. Nicke var kvar på stranden med Anna och Sara där det var stora och lite för ruffa vågor egentligen.


De stora barnen föredrog att vara hos Sam och Kisaki framför att åka till beachen. Dom skulle titta på en film om växthuseffekten och klimatförändringen i världen - An inconveniant truth. Det är så att man undrar om vi gjort lite för många utflykter den senaste tiden. När vi hämtade upp dem på kvällen så blev vi bjudna på drink. Så där satt vi och gafflade en stund och glömde helt bort att vi skulle handla inför resan till Moreton Island dagen därpå. Stora Woolies hade stängt så det blev till att gå till en mindre och förmodligen snordyr butik istället. Vi var glada att det fanns nått öppet över huvudtaget. Vi skulle vara vid båten kl.08.00 följande morgon.

Det kunde blivit fiasko i Byron Bay

Veckan löpte på efter Halloween och Oscar fick äntligen klippa sig hos frisören. Hon hade nog kunnat ta lite till tyckte han men var ändå ganska nöjd. Ännu nöjdare blev han på vägen till bilen då han hittade 80 dollar på gatan som ingen gjorde anspråk på. Ta det gånger 5.5 så blir det motsvarande svenska. Vi gick annars och tittade lite i affärer på eventuella födelsedagspresenter. Såg en cool skateboard, en WE-tröja, nån plånbok och sådär. Helst vill han dock ha högtalare till sin iPod. Vi ska nog kunna hitta på nått. Nicke hade tjejerna på simträningen så det var bara Oscar och jag. Det var mysigt.

Shopping helt på egen hand fick jag kvällen därpå då jag åkte tillsammans med Eva till Carindale (stort shoppingcenter) som har kvällsöppet på torsdagarna. Men jag hittade egentligen inget till mig. Vet inte riktigt hur varmt det kommer att bli och vad man kommer vilja ha på sig. Förmodligen inget... Idag har det dock varit riktigt varmt. Utan att göra nånting så har svetten bara runnit. Det är väl så det blir antar jag.

I helgen var vi i Byron Bay. Tänkte vi skulle ta några surflektioner och passa på att titta på den klassiska surforten. Vi åkte lördagmorgon och regnet öste ner. Det var ju muntert... Det regnade hela vägen ner så vi hade inte direkt bråttom. Tog kustvägen ner istället för M1. Åkte förbi ett par trevliga samhällen på vägen ner vilket var bra att känna till när vi ska leta boende för jul/nyår.

Väl framme i Byron Bay åkte vi direkt till vår hotell - Byron Bay Beach Resort - där vi hyrt en liten stuga. Oscar kallade det rucklet. Ja - det var väl ingen höjdare precis särskilt inte när man måste tillbringa lite tid inne i den p g a regn. Men i stort så var det väl helt och rent. Det var lunchdags när vi kom ner så vi åkte direkt in till samhället för att hitta nånstans att äta. Byron Bay är riktigt fint med låg bebyggelse, massor med surfbutiker och mååååånga backpackers. I princip rör det sig om en genomfartsgata och 3 tvärgator till den där alla butiker och restauranger ligger. Vi hittade ett litet café som serverade pannkakor till barnen (american style med lönnsirap). Där satt vi rätt länge och önskade att regnet skulle sluta. Vi lekte sten-sax-påse och gjorde om den till ren-pöl-pistol. Man kan leka den leken ganska länge. Andra barnfamiljer sneglade på vår plats och hoppades att vi skulle gå snart.

Så då tog vi en promenad längs med stranden men det går ju inte att gå nått vidare med Sara som insisterar på att gå själv och överallt men inte på gångvägen eller dit vi ska, så det gick ganska långsamt. Faktiskt var det uppehåll då men så började det dugga och vi vände tillbaka. Men så började det ösa ner och Sara (som somnat på min axel) och jag sökte skydd medan de andra hämtade bilen. Tog en liten runda upp till den stora fina fyren som kännetecknar Byron Bay. Utsikten där ska vara enorm - inte just idag dock. Tja det här vart ju muntert... Funderade på vart vi skulle gå och äta middag på kvällen men väl hemma i rucklet så bestämde vi oss för att hämta hem pizza från Earth & Sea. Nicke hade handlat lite chips och dipp och frukostmat och sen åkte jag, Oscar och Mikan iväg och hämtade pizzan och en flaska vin. Kvällen var räddad. Måtte det bli uppehåll imorgon så att vi kan surfa eller åtminstone vara utomhus. Surfskolan hade inte hörts av.

Följande morgon var det sol och vi kunde inte se några moln så vi hade stora förhoppningar om att det skulle bli surfing av. Surfskolan ringde och vi skulle mötas på Belongi Beach kl.10 (dvs kl.11 NSW-tid) nära vårt hotell. Så vi checkade ut och tog oss dit. Det var verkligen en perfekt dag med lagom stora vågor och skön värme efter regnet. Försenade ca 30 minuter så kom äntligen gänget med surfare och lektionen började för Oscar, Mikan och Nicke. Jag tittade på och samtidigt höll ett öga på Sara i strandkanten och Anna som hoppade i vågorna, vågor som var perfekta för henne.

Först hade dom lite teori och landsurfing. Det såg ganska lustigt ut när dom låg där på brädorna på stranden och på given signal samtidigt ställde sig upp enligt 4 steg och såg ut som att dom surfade.


Sen var det dags att prova brädan på riktigt och alla tog sig ner i vattnet och ut till vågorna. Mikan och Oscar fick lite hjälp att ta sig förbi vågorna och sen var det dags. Dom fick också hjälp att välja våg och få lite fart. Mikan ställde sig upp på en gång och surfade hela vägen in. Yeeeeeehaa!!!! Oscar fick också kläm på't ganska snart men Nicke hade svårare att hålla balansen. Det såg jättekul ut och man hörde glädjevrål överallt när nån lyckades stå en längre stund. Mikan hade dock lite jobbigt att paddla ut - hittade inte tekniken riktigt och ägnade sig åt att gå en del vilket inte blir så bra när vågorna kommer. Hon var väl den som snabbast blev trött också. Oscar blev bara hungrig. Ute bland vågorna stod en tjej från surfskolan och fotograferade allihop och fick några riktigt fina bilder. Dom sålde hon sen med bra förtjänst.





Jag tog med småtjejerna iväg från beachen när jag tyckte att dom hade fått tillräckligt med sol och bad och åkte in till Byron. Dels för att ta ut pengar till surfskolan som bara tog kontanter förstås och dels för att se om vi kunde hitta några fina bodyboards. Åkte tillbaka och betalade kalaset och plockade upp dom nöjda surfarna. Det var hög tid för lunch. Efter en macklunch från Subway satt vi i parken ovanför Main Beach en stund. Oscar visste inte om han ville bada mer. Inte Mikan heller. Dom var nog rätt trötta men Anna var inte det minsta trött och ville prova dom fina brädorna vi just inhandlat. Så vi masade oss ner till stranden igen och bytte om till badkläderna igen.


Sen badades det i timmar med de där brädorna och dom ville aldrig sluta. Sara var ute och guppade i vågorna men sen föredrog hon en liten varm lagun som bildats i sanden när tidvattnet gick ut. Men så drog det ihop sig på himlen igen och det började bli dags att åka hem. Det är ju ändå en resa på 2 timmar melan BB och Brisbane. Men först var vi ju tvugna att göra ett nytt besök uppe på fyren och gå till Australiens östligaste fastlandspunkt. Det var en liten promenadväg som snarare var kuperad än lång. Många motionärer använde det som motionsspår - och med all rätta. Utsikten fick dem förmodligen att glömma smärtan uppför alla trappsteg, eller åtminstone lindra den lite. Det var fantastiskt vackert och man kunde se hajar och rockor simma i vattnet nedanför klipporna. Med det på näthinnan åkte vi sen hem.