Brrr nu är det verkligen vinter här. Det är svinkallt om mornarna och Nicke o jag sover med flera lager täcken - det är konstigt, vårt rum är mycket svalare än alla andras. Oscar sover fortfarande med fläkten på men han stänger ju om sig också. Om kvällarna kan det vara skönt med en tröja och jeans. Dagarna är fortfarande sköna även om det numera oftare är semilånga byxor än shorts och alltid en tröja, utifall att... Tvätten tar en hel dag på sig att torka om det inte är jättesoligt förstås. Och om det är soligt - vilket det ju faktiskt är oftast så behöver man ingen solskyddsfaktor. Man kan sitta i solen en hel dag och inte bränna sig det minsta. Jag känner mig nästan lite blek. Det har faktiskt regnat flera dagar i rad nu. Vet inte när det hände senast, inte i år tror jag trots att det egentligen ska vara torrperiod nu. D v s det regnar ju inte konstant förstås men det har kommit ordentligt med nederbörd och Sonia (våra granne) har nästan fullt i sin nyinstallerade vattentank. Det är bra! Mer vatten åt Queensland.

Vi var på Australia Zoo i helgen och där regnadet det lite på oss i slutet också. Australia Zoo var "the Crocodile hunter", Steve Irwins livsverk och han har verkligen kunnat bygga upp ett fint zoo. Det var precis lagom stort och man kom djuren väldigt nära trots att dom hade stora utrymmen att röra sig på. På nästan alla andra zoon har koalorna varit inhängnade men här kunde man gå fram och klappa koalor som satt på sina eukalyptusträd och antingen käkade eller sov. Det stod alltid en skötare i närheten och kollade att allt gick rätt till. Kängurus låg och degade som vanligt i skuggan men deras områden var gröna och lummiga. Det gick förstås att mata dem även här. Sen hade dom några elefanter som hade ett jättestort och fint indisk-inspirerat område med vattenfall, en sjö, "tempelruiner" och träd. Vi fick faktiskt tillfälle att mata dem - även Sara, till skötarnas stora entusiasm. Och när dom gick iväg till sina olika uppdrag så gick dom klassiskt på rad och höll varandra i svansarna - precis som i Babarböckerna. Vid elefanterna fanns också tigrar och deras inhängnad var jag nästan mest imponerad av. Dom hade också lite indisk-inspirerat område med "ruindelar", bamburuggar, en sjö, gräsmatta och sköna ställen att vara på. I det område som vi såg fanns två Bengaliska tigrar som låg och smaskade på sina köttben men det fanns ytterligare 3 tigrar som just nu höll till i ett ännu större område bakom - ej synligt för besökare. En skötare berättade lite om tigrarna och jag hade ingen aning om att dom älskar vatten. Dom har t o m lite simhud mellan tårna och jagar bra i vatten. Vi fick nästan i samma stund se hur en av tigrarna tog sig ner i sjön och låg där en stund och svalkade sig. Sen simmade han bort till oss vid glaset så att vi fick se honom på riktigt nära håll. Plötsligt började Mikan fnittra. "Mamma - han pruttar i vattnet". Mycket riktigt, det var rena bubbelbadet och sen började han bajsa. Det var lite äckligt förstås... Då tyckte han att det var dags att gå upp. Klokt av honom...

Det var rätt kul för precis utanför entrén stod en skötare med en koala som man fick klappa. Och det gjorde vi, den var så söt och mjuk. Och just innanför entrén stod en annan skötare med en, som han sa, Tasmanian Devil, invirad lite dold i en handduk. Ville vi kanske klappa? Och det ville vi ju förstås och jag höll mig också framme ivrigt. Plötsligt, när jag skulle klappa så dök den fram ur handduken och höll på att skrämma livet ur mig. Det fångades förstås på film och visades upp på den stora monitorn under Wild life-showen tillsammans med alla andra vuxna som skrämts till döds av ett litet låtsas djur. Det tyckte barnen var det absolut roligaste med Australia Zoo. Men barnen uppskattade också det lilla Kids Zoo med lamm, smågetter och kalvar. Där matades det och klappades jättelänge. Wild-life showen var ganska bra men krokodil showen i Cairns var bättre, man kom liksom närmare där och även så ormshowen. Fågelshowen i Taronga zoo höll bättre klass tycker jag, förmodligen gjorde miljön sitt till där. Vi satt i en stor arena vilket gjorde att man kom lite för långt ifrån. Men det var roligt ändå och humor är nått som präglar Australia Zoo. Andan verkar vara god bland det anställda och det såg ut att vara välmående djur. På det hela taget - en skön känsla.

Vi var på AFL i lördags och såg när Brisbane Lions loosade mot "the Magpies". Det var trist men det var en rolig match. Vi åkte dit med Stibbards men hade inte platser i närheten av varandra så vi såg dem inte under hela tiden. The Magpies är ökända för sina supporters och vi hade oturen att sitta framför ett par klart överförfriskade supportrar. Dom spillde öl och spritcola på min rygg vid ett flertal gånger och hade inte ens vett att be om ursäkt. "oooops - did it again..." Men det var inte läge att mucka om man säger... Barnen tittade storögt och med gapande munnar på dem. :-O

Nicke lyckades faktiskt få 2 biljetter till den stora matchen Rugby State of Origin i onsdags. Då vann Queensland över NSW och killarna kom hem hesa och lyckliga med nya fina vinröda T-shirts. Det såg mörkt ut i halvlek men sen vände det helt och NSW tog inte ett poäng. Janette var lite avis att Nicke lyckats få biljetter och det var rena turen för han hittade dem när han letade biljetter till AFL-matchen. Familjen Stibbards och Norton (Mikans fotbollstränare) var här på middag i fredags. Det var väldigt lyckat - både umgängesmässigt och maten. Skönt eftersom den där fiskmiddagen fortfarande ligger färskt i mitt minne.

Annars har veckan mest präglats av skolarbete och utflykter. Anna har haft utflykter och Mikan o Oscar har fått lägga ganska mycket tid på assignments. Oscar lämnade in an analytical essay idag där han skulle analysera vad som är typiskt Australiensiskt i en bild och en sång. Hur lätt är det att skriva då??? Det har varit kämpigt. Det var inte så svårt att hitta det typiskt Australiensiska men göra en analys och sen skriva en analytisk text om det. Han började med att göra en draft och fick tillbaka den från läraren full med marks överallt. Men så har vi diskuterat, stött och blött och han har fått skriva och skriva om och kämpat. Nu är den klar och han är väldigt lättad - för att inte tala om vad jag är. Phew...

Mikan har inlämning av sin stora assignment för terminen på fredag. Dom läser om mikro organismer och ska forska lite mer om 8 egen valda organismer som finns antingen på kroppen, i hemmet, i maten eller i trädgården. Så ska dom skriva ordförklaring, innehållsförteckning och försättsblad. Hon har gjort klart nästan alla 8 posters så då är det bara resten kvar... Men vilket bra jobb hon har gjort. Hon har skrivit allt, helt med egna ord så att hon förstår och hittat så fina bilder som passar med texten. Och idag visade hon sin lärare vad hon gjort så att hon är på rätt väg och han lovade henne högt betyg för det var helt rätt. Kul!

Anna har varit på museum, Hands on Art museum i Southbank. Dom har fått göra fina dragon flies. Hon var ganska trött när hon kom hem men bet ihop och gick på simningen trots allt. Hon crawlar riktigt fint nu och bröstsimmet tar sig också. Hon gillar inte sin simskola men det är bara några gånger kvar nu och min förhoppning är att hon ska slippa gå i simskola när hon kommer hem - om hon inte vill förstås.

I lördags hade vi några studenter här som var intresserade av våra möbler. Ett kinesiskt par köpte massor och paret som kom efter fick nöja sig med några klaffstolar och småbord. Av de stora grejerna är det egentligen bara sängarna kvar och jag tror nog att vi kan bli av med dem också. Värre är det med bilarna. Flera har ringt på Holden men ingen har ringt på Pradon. Nicke kollade med handlarna i förra veckan och dom gav rena skambuden för Pradon. Så förhoppningsvis får vi den såld till nån annan. Att sälja tillbaka till handlarna blir den sista utvägen. Vi har annons i the Courier Mail nu och ev ska vi kolla några auktioner också. Allt är värt att testa.

I helgen är det ABBA-fest hos Bates. Karaokee maskin och framträdanden av alla. Hmmm vi som inte har övat nått, och inga kläder har vi heller. Och vi kanske borde hitta nån present också. Oj vad det kör ihop sig. Nån som har några idéer?

Flyg fula fluga flyg...

Nu kan vi äntligen säga att vi varit i Australien. Läste i guideboken att man inte kan säga att man har varit i Australien om man inte varit i "the Outback". Det har vi nu varit. Fyra dagar i Uluru (Ayers Rock) som ligger mitt inne i Australiens inland, strax söder om Alice Springs. Det känns skönt. Vi vill ju inte ha varit här i ett år utan att verkligen ha varit här. :-)

The Outback var häftigt vackert faktiskt. Riktigt, riktigt mörkt roströd sand, blå himmel och förvånandsvärt mycket grönska. Det hade visst regnat i ett par dagar för två veckor sen så därav allt det gröna. Men med regnet kom även flugorna tillbaka. Fy i hundan vad mycket flugor det var. Överallt!!! Så länge vi var på resorten var dom hanterbara men när vi åkte ut till Uluru, redan första dagen, var det oliiiiiiidligt. Där gick vi en liten tur nedanför den mäktiga monoliten men kunde inte njuta alls av den fina stämningen och miljön p g a alla flugor som satte sig i näsan, öronen, ögonen och i munnen - förutom överallt annars. Vi mötte några andra flanörer som hade flugnät över huvudena. Det såg lite klaustrofobiskt ut men dom sa att det var värt vartenda öre att ha ett sånt. Så fick det bli alltså - flugnät till alla men Sara var hellre utan faktiskt även om hon tyckte att dom var väldigt dumma.

Restorten låg ca 20 minuters bilväg från Uluru och ca 45 minuter från Kata Tjuta eller the Olgas som bergsmassivet också heter. Det är en samling av liknande stenar som Uluru och skapar en mycket vacker bild. Vi gjorde allt som man ska därborta, utom att gå upp i ottan och titta på Uluru i soluppgången samt att klättra upp hela vägen på Uluru. Nicke och Oscar försökte men dom tyckte att det blev lite väl äventyrligt när räcket/kedjan som hade hjälpt dem den första och brantaste biten plötsligt tog slut. Då vände dom neråt igen. Vi tittade på Uluru i solnedgången och liksom alla andra tog vi foton varannan minut för att få alla färgskiftningarna, vi promenerade längs med foten, gick in och ut ur grottor, beundrade aboriginimålningar på väggarna, tittade in i kulturcentret, åkte ut till Kata Tjuta och gick en bit på stråket Valley of the winds samt in i the Olga Valley som nog var den finaste promenaden. Då hade barnen gett upp och satt kvar inne i bilen och väntade, så Nicke och jag kunde ta en rask promenad för en gång skull.

Livet på resorten var väldigt dyrt - maten i affären var dyr och ganska dålig och maten på restaurangerna var visserligen god men svindyr den med. En liten pizza tog dom 19 AUD för och en stor 27 AUD. Det fick bli en tacokväll hemma, en morsdagkväll på restaurang med en prisvärd 5-rätters meny faktiskt och en kväll med pizza för barnen då Nicke och jag åkte ut på en Sounds of Silence tur. Då åker man ut till en utomhus restaurang, tittar på solnedgången, äter en Australiensisk buffé direkt under stjärnorna med didgiridoomusik och stjärnskådning som underhållning. Nicke hade spanat in en korpulent liten man med lila pösiga bomullsbyxor och en gul och grön hawaiiliknande skjorta. "Tänk att få sitta bredvid honom..." och det fick han förstås. Men det skulle visa sig att det var en väldigt underhållande man om än lite udda och han var där med sin 19 åriga dotter. Sen delade vi bord med ett tyskt par på semester och ett äldre par från Newcastle. Det tyska paret hade väldigt svårt med engelskan, den var väldigt dålig men båda andra paren var såååå imponerade av den och berömde dem väldigt. Vår engelska nämnde dom inte ens och det tog jag som en komplimang. Dom tänkte nog inte på att vi var svenskar ens. Thihi...

På menyn stod bl a känguru förstås men den brydde jag mig inte om för det vet jag hur det smakar, men ceasarsallad på krokodil var gott, barramundi, lamm och beef. Nicke hävdade att det skulle ha varit Emu också men jag vet inte. Hur som helst så var det ganska gott för att vara buffé. Till detta var det förstås en massa tillbehör, såser, röror och sallader i Australiensisk anda. Vi drack vin från Rosemount Estate - helt OK. Till efterrätt fanns en massa olika cakes och såser, nån brödpaj och frukt. Det var inte lika lyckat kanske. Och kaffet var förstås odrickbart som det alltid är när dom brygger kaffet.

Efter varmrätten fick vi en lektion i stjärnskådning. Vi lärde oss att skilja den riktiga Southern Cross från de 2 falska. Vi tittade på hela Orion - inte bara bältet som jag är van att se - samt hans hund men också på Skorpionen. Den har jag aldrig sett förut. Vi kunde förstås inte se Polstjärnan (den syns inte på södra halvklotet) och inte Karlavagnen även om jag tror mig ha sett den här nere. Jag kanske minns fel. Efter föreläsningen kunde man titta på några stjärnor genom tre teleskop som stod uppställda. En av stjärnorna hade väldigt tydliga ringar runt sig - precis som i en skolbok. Det var lite häftigt att se. Barnen var hemma på egen hand och Sara hade just somnat när vi kom hem ca halv elva.

Den första kvällen blev vi rejält överraskade när vi slog på TV:n. Dom visade semifinalen i Eurovisionschlagerfestivalen. Och Morsdagkvällen då vi var på restaurang och åt femrätters så visade dom finalen. Barnen rusade hem till lägenheten så fort dom var klara med maten och tittade på bedrövelsen. Det var naturligtvis inte direktsändning men det gjorde inget. Dom tyckte det var kul. Sen ringde Johan Formgren och avslöjade att Bosnien hade vunnit och Sverige hade kommit på 18:e plats. Bosnien...??? dom var ju inte ens med. Det visade sig vara Serbien. Han hade dock rätt om the Arcs fiasko. Det var inte roligt... Familjen Bates hade följt spektaklet hemma hos sig i soffan och nästan skrattat ihjäl sig när dom såg Ola Salo skutta omkring och åma sig. Hur låten lät hade dom ingen aning om - den hamnade liksom i skym undan. Tänk att sitta mitt i Australiens rödaste öken och följa Melodifestivalen. Och vad som var ännu mer fantastiskt var att vinnarna presenterades på nyheterna kvällen därpå. Hade inte alls en aning om att man följde Melodifestivalen här nere. Där ser man...

Visste ni att i Australien finns världens största bestånd av vilda kameler, som egentligen är dromedarer? Dom är förstås inte inhemska utan fraktades hit nån gång för länge sen, som just fraktdjur. Intill resorten låg en liten kamelfarm med 19 djur och dom anordnade olika sorters turer i öknen. Jag tog med de 3 stora barnen på en entimmes tur ute i öknen. Det var riktigt läckert. När vi var på Kanarieöarna för 4 år sen red vi också på dromedarer men det var inte alls lika mysigt. Djuren var ganska misskötta och så satt man på obekväma säten på var sin sida om puckeln. Här var djuren otroligt välskötta med mjuk och ullig päls, inga munkorgar vilket tydde på ett harmoniskt kynne och att man slapp risken att bli biten och sätena var placerade framför och bakom puckeln och väldigt bekväma. Det var en riktigt njutbar tur och vi fick lära oss lite om livet i öknen. Tyvärr såg vi inget liv - tiden för ödlor var över då det blivit vinter och dom gått och lagt sig och några andra djur såg vi inte. Vi såg en Dingo på håll när vi åkte till Uluru en dag och en skylt som varnade för kängurus vid Kata Tjuta men vi såg inga, tyvärr. Vi fick nöja oss med skylten.

En eftermiddag tog vi en lektion i Dot-painting, den traditionella aboriginikonsten. En inhemsk abo som hette Cassidy visade oss hur man gjorde berättelser och spår i sanden. Han pratade bara sitt eget språk så vi hade en tolk som återberättade vad han sa. Cassidy berättade att varje bild är en berättelse av något, dvs något som ska hjälpa berättaren att återge sin berättelse och endast konstnären kan tolka bilden helt och hållet. Han visade oss tecknena för olika djur, vattenhål, eldstad, en samlingsplats eller liknande, man, kvinna och barn m m. Sen fick vi göra våra egna berättelser. Det var jätteroligt!

Sen hann vi nog inte med mer innan det var dags att åka tillbaka. Det blev ju inte riktigt fyra hela dagar i Uluru eftersom det tar så lång tid att åka tid. Det går inga direktflyg från Brisbane till Uluru så vi måste åka via Sydney vilket gör att en halv dag i vardera ände går åt till att resa. Det går dessutom inga billighetsflyg dit så av alla våra resor i landet blev det här den överlägset dyraste. Men... nu kan vi ju å andra sidan säga att vi varit i Australien. Det är ju värt mycket. :-)

Väl hemma fick vi en kort vecka som började med en onsdag. Oscar hade gitarruppvisning på kvällen. Mikan och Anna hade fotbollsträning så det var bara jag som gick dit och tittade/lyssnade. Det var jätteroligt och en salig blandning av framträdanden av elever som kommit olika långt med sitt spelande. Allt från några små juniors som spelade ett par ackord på en akustisk gitarr till de riktigt cooola killarna som spelade i rockbandet. Där emellan var det mest killar som spelade på sina elgitarrer och det mesta som spelades var blues och boogie. Oscar gjorde ett bra framträdande men var ganska nervös. Så medan han förberedde sig och fibblade med sladden till förstärkaren berättade Dave Loveland om när han jobbade i Sverige - i Kiruna. Vet ni var Kiruna ligger? så beskrev han mycket målande hur långt norrut det ligger. Oscar spelade ett blueskomp och kom av sig i räknande redan från början men spelade på som om ingenting hade hänt så jag tror inte det var nån som märkte nått egentligen. Sen gick det jättebra och han gick lättad och nöjd av scenen. Vi har lite funderingar kring hur vi ska forsla hem hans gitarr egentligen. Vi har inget hårt fordral åt den och det är långt ifrån säkert att man får ta med sig den som handbagage på flyget. Vi har lekt med tanken att skicka hem lite grejer med en container men det är rätt mycket pengar. Just nu lutar det åt att vi chansar på att ta med den i handen på flyget.

Annars har vi mest planerat och fixat för vår hemresa den här veckan. Jag visade vår matsalsmöbel för grannarna som vill köpa den. Idag sålde jag Annas Q-size bed alldeles för billigt till en fattig student. Sen kommer ev en kille och tittar på Holden. När Nicke skulle använda den i torsdags så vägrade den starta trots startkablar så vi trodde den var stendöd. Men så försökte vi en gång till nu i helgen och då gick den igång. Så nu kan vi sälja den igen. Några vänner har visat intresse i vårt kylskåp också är utemöbeln praktiskt taget sålt till några av Nickes kollegor. Så det försvinner lite grejer kanske. Jag har beställt Frälsningsarmén för pickup sista måndagen då vi flyttat ut och förhoppningsvis sålt av det mesta i en garagesale. Det rullar på...

Vi var några tjejer som firade Hirokos födelsedag i torsdags med att gå ut och käka lunch. Torsdag var egentligen ingen bra dag för mig eftersom jag har min älskade tennis då men jag skippade en timme då vi brukar spela dubbel efter coachingen och tänkte att det nog inte gör så mycket. Tennisen har lossnat den senaste tiden och jag har fått flyt i mina servar vilket känns otroligt skönt. Jag bara MÅSTE hitta en möjlighet att spela regelbunden tennis hemma. Det är så grymt roligt. Hur som helst så skulle jag rusha in till Carindale och köpa en present till Hiroko mellan tennisen och lunchen. Eftersom jag visste vad jag skulle köpa så skulle det nog gå bra. Hiroko har nämligen vid ett flertal gånger sagt att jag luktar så gott och det är min body lotion som är så god - Tommy Hilfighers True Star. Den är grymt god, det tycker jag också. Så den hade jag tänkt ut åt henne. Men!!! så har dom slutat sälja den så den fanns ju naturligtvis inte att uppbringa i hela Carindale. Kortslutning... Vad gör jag då? Och det fanns ju ingen chans att jag skulle hinna till lunchen i tid, eller ens i närheten. Iställd på body lotion som jag var så såg jag att det var rea på några andra märken och tog en av märket Britney Spears istället - mest som ett skämt. Den passar hennes ålder tänkte jag. Doften var inte alls lika god men helt OK och jag tror att Hiroko gillade den också. Annars får hon väl ge den till Kisaki. :-)

Ingen har visat något intresse att köpa vårt bohag eller bilarna. :-( Bilarna ligger dock inte uppe på e-Bay men allt annat. Det blir väl nån form av garagesale sista helgen och sen resten till Frälsningsarmén som tydligen är glada för allt dom får till skillnad mot Röda Korset som är rätt petiga. Vi ska lägga upp bilarna för försäljning på lite sajter och det är nog dags att göra det nu så vi blir av med dem. Nicke har också börjat titta på bilar att köpa när vi kommer hem. Det har jag inte alls tänkt på. Vi sålde ju vår Previa innan vi åkte men nu ångrar vi det lite. Rätt meckigt att köpa bil på distans.
Vi har bokat upp en städfirma som ska komma på måndagen efter vi flyttat ut och dom anlitas av Uthyrningsfirman vilket i praktiken innebär att vi inte behöver bry oss om städfirman gör ett gott jobb eller ej. Vi bara slantar av och lämnar. Skönt att slippa städa de sista skälvande dagarna.
Våra vänner börjar fundera på lite farewellparties - mammorna i parken ska ordna en girls night out tror jag, lite oklart när dock, och Bates har bokat upp den 2/6 då vi ska ha en ABBA-kväll med karaokemaskin och Rowan tvingar oss att sjunga en sång var och klä ut oss till ABBA (till Nickes stora lycka). Kan inte säga att jag har några ABBA-kläder direkt men det löser sig väl.

Vi själva måste ju också ha nått litet avskedsartat - open house eller så. När ska vi få till det tro? Åhhh gud va jobbigt! Nicke funderar på att ta sina kollegor dom som vill ut på en pub eller nått. Verkar bra. Då kan man ta lite syrror, radiografers och läkare blandat och även dem som är lite perifera. De man lärt känna väl tar vi hem.

Parallellt med allt detta praktiska planerandet kring vår hemfärd ska vi ju leva vår vardag också. Idag har Mikaela sprungit typ DM i cross country, dvs 3 km trerräng. Hon har tränat 3 mornar i veckan med en lärare och andra uttagna elever från skolan i ett par månader! Hennes första 3 km sprang hon på 26 minuter för hon fick håll men sen blev det successivt bättre och bättre tider 19-17-16-15 minuter. Men Kisaki sprang alltid om henne i slutet vilket irriterade henne grymt. Men Kisaki är en bättre löpare och har en väldig vinnarskalle så det gör mycket.

Och idag var det alltså den stora tävlingsdagen. Det var bara hon och Kisaki som hade blivit uttagna från hennes åldersgrupp och båda tjejerna var ganska nervösa. Hiroko och Rowan var där liksom Nicke, Sara och jag - och sen flera andra kända mammor, typ Deb, Janette och Catrina. Vet inte hur många skolor som var där med tävlande men det var säkert en 70 barn för respektive årskull och kön. En ansenlig mängd alltså.
Dom började med att gå runt hela banan och sen sprang dom själva tävlingen - killar för sig och tjejer för sig och indelat i åldrar. Det var jobbigt men det gick jättebra för tjejerna. Kisaki kom in på 14:e plats ! eller så och Mikan orkade inte hänga på så hon gled ner till 31. Men hon klådde ett par tjejer från sitt fotbollslag som hade skrutit om hur snabba dom var så hon gick ut som segrare i alla fall. Kul!

Sen skjutsade jag tillbaka tjejerna till skolan. Häromdagen träffade jag Jennie Angus i skolan, läraren i extra engelska som barnen har haft en timme i veckan under hela året. Dvs inte Anna när hon behövde det som mest i pre-school för då fick hon inte ha det, utan bara Mikan och Oscar. Hon berättade att hon håller på att stötta Mikan i sina assignments om bakterier och virus som dom håller på med. Men Anna däremot har hon inte längre. Nehej??? sa jag lite undrande. Nej hon behöver ingen extra engelska för att hänga med i sin årskull. Hon är till och med över sin åldersgrupp i läsning!!! Så då får hon ingen extra engelska. Typiskt! I början när hon behövde hjälp med språket så fick hon inte för hon gick i pre-school som då inte var obligatoriskt och nu när hon har möjlighet att få hjälpen så behöver hon inte. Det är väl i och för sig roligt att det går så bra men känns lite fånigt ändå.

Ang Oscars extra engelska så fick han gå tillbaka till sin ordinarie klass i engelska den här terminen trots allt och han är nöjd igen. Tycker att det går bra för honom i skolan och han börjar förstå vad som förväntas av honom, hur han ska skriva sina essäer och lösa sina uppdrag. Dom gör ju så roliga grejer så det är inte svårt att hitta motivationen. Han tycker ju att det är så roligt med historia och dom har läst om Mesopotamien och nu om Romarriket, de gamla grekerna, egyptierna och astekerna. Men dom lyckas även göra de andra ämnena intressanta och roliga. Vet inte hur dom lyckas med det.

Gitarren övar han också på lite då och då. Dom ska ha ett framträdande i nästa vecka vilket han inte ser fram emot dock. "Jag är typ sämst..." säger han. Vi får väl se hur det går. Hans framträdande gör han med läraren så det går nog bra.

Mikans lärare har höga ambitioner för barnen, lite för höga tycker jag och den här terminen läser dom om bakterier och sånt. Jätteintressant men deras projekt är alltid så stora och omfattande så det brukar bli föräldrarna som gör hela jobbet, letar information på internet, är kreativa och hittar på temat osv. Jag måste pusha Mikan jättemycket och till slut är det jag som gör alltihop. Jag vill ju så gärna att det ska bli bra och att hon ska bli nöjd - dessutom tycker jag att det är så roligt men Nicke säger att jag måste låta barnen få göra själva. Han har naturligtvis rätt men... Och nu i måndags när det var Labourday och ledigt så satt Mikan större delen av eftermiddagen med en poster som hon skulle göra om hur man ska tvätta händerna efter ett toalettbesök. Den bästa postern ska dom sätta upp på skolans toaletter. Vi fick hem en lapp om det och jag satt med Mikan och spånade om hur hon skulle göra. Man fick inte använda datorn sa hon. OK - fine. Så kom vi fram till att hon skulle klippa ut ur tidningar och göra ett kollage. Hon var lite osäker på om man fick göra så men jag såg ingenstans på instruktionerna att det fanns några sådana begränsningar så vi körde på. Hon var nästan färdig och sen när hon kom till skolan så visade det sig att man inte fick klippa ut från tidningar heller. Tur att vi inte hade väntat till sista dagen med den uppgiften eftersom hon måste göra om allting nu. Lite irriterad blir men ändå. Då får han väl skriva ut på instruktionerna vad man får och inte får göra. Deb var också irriterad för Cameron hade fått uppgiften igår från sin lärare och den ska lämnas in på fredag. Mikan hade åtminstone fått sin i fredags innan långhelgen. Ja - det får bli lite feedback till läraren om det.

I helgen var det långledigt för måndagen var ledig - Labourday. Det var nu alla åkte iväg och campade. Nicke åkte med sina kollegor till Mt Barney ett berg som sträcker sig 1300möh och dom besteg det. Halv fem gick han upp och halv åtta på kvällen kom han hem helt ledbruten och ledbruten i flera dagar. Benen var som stockar. Han somnade på soffan redan kl.20.30. Så det var ett helt rätt beslut att inte åka och campa efter det.

Själv coachade jag Anna i målet på hennes fotbollsmatch. Hon släppte in ett mål och efter halvlek var den nån annans tur att vakta buren och hon släppte också in ett mål. Dom förlorade med 2-0. Ett par timmar senare var det Oscars tur att spela match och dom vann med 4-0. Oscar gjorde första målet. Han har nätat två matcher i rad nu. Kul! Mikan hade sin match på söndagsmorgonen och dom förlorade med 2-1 mot ett bättre lag så det var ändå fair. Nicke hjälpte David att administrera avbytarbänken.

Vi var bjudna på BBQ till Sones från 12 och hade en helt underbar eftermiddag och kväll där. Alla barnen sprang omkring och lekte, åkte skateboard, badade, hoppade studsmatta (särskilt Sara) och vi vuxna hade som vanligt väldigt väldigt roligt. Vi kommer verkligen att sakna dem när vi åker. Dom har ett fantastiskt fint hem och en perfekt trädgård med lite gräsmatta, ett cementerat område där dom har en basketkorg också en underbar pool med vatttenfall i hörnan. Den är dessutom uppvärmd.