Den här fina hunden tog vi hand om idag på eftermiddagen. Han följde efter Anna då hon gick hem från Maddie som bor rakt över gatan men vem han tillhörde visste vi inte. Han var hur snäll och gosig som helst, i gott skick och väluppfostrad också vad det verkade. Johan som ju är hundägare själv hade råkoll på vad vi skulle göra. Efter att ha gett honom lite vatten (han var ganska varm och törstig) ringde vi till City Council - något vi hittade på halsbandet. Vi var lite rädda att han skulle dra vidare ut och kanske bli påkörd av nån bil. Det hade ju börjat skymma dessutom men han verkade trivas hos oss med barnens klappande (även Saras) och hade inga planer på att lämna. Låg snällt framför ytterdörren och vilade även när vi åt vår middag. Det blev lite korv över så det fick han smaska i sig. Antar att det gjorde honom än mindre benägen att flytta på sig. Johan, Mikan och Anna hade gått runt och knackat lite dörr med honom men ingen kände till honom. Långt senare, framåt 9-tiden ringde ägaren. Han var fortfarande på jobbet men kom och hämtade honom lite senare. Det var tydligen inte första gången han hade rymt, stackarn. Vill inte vara ensam om dagarna när husse går till jobbet. Husse var en ganska ung kille som såg ut att jobba på restaurang/bar av uniformen att döma och han bodde bara nått kvarter härifrån. Hunden var en Staffordshire Bullterrier, kanske med nån inblandninga av t ex boxer för den var lite högre och smäckrare än en renodlad bullterrier - en jättefin hund. Mamma - det kanske är nått för dig! Jag blev lite sugen själv för han var så otroligt fin och harmonisk men det är en väldigt stark hund och kanske inte nått som barnen går ut och går med direkt. Ni skulle sett Sara hur hon gick omkring honom, la huvudet på sned och pratade, klappade och gullade med honom. Han såg bara ut att njuta och hon tyckte det var jättekul trots en och annan "puss". Alla barnen uppskattade besöket. Det var bara Nicke som var lite misstänksam. När jag föreslog att vi skulle ta in honom på bakgården så att han inte skulle sticka lagom till ägarna kom, blev Nicke lite orolig att han skulle käka upp vår utemöbel. Men sen drog killarna på bio för att se the Shooter så så himla orolig kan han inte ha varit. Vi får väl se om Mac (som hunden hette) rymmer hit fler gånger, skulle inte bli förvånad om han gör det. Men husse skulle skaffa ett litet elstängsel för hundar och sen lär han nog inte rymma fler gånger.

Johan, som varit på Lone Pine idag kände att han nog pratat mer med djur än med människor idag. Däremot var kön till "koalakuddlingen" alldeles för lång så han fick nöja sig med att klappa kängurus istället. Som vanligt fick båtturen bästa betyg.

I onsdags var det en lovdag - the ANZAC day som är en rememberance day för soldater, ursprungligen dom soldater som slogs och miste livet under första världskriget då dom skulle invardera Turkiet (the battle of Gallipoli). Sen har det utvidgats till att gälla alla soldater som stridit för Australien och har blivit en stor national holiday. Nicke är ju alltid ledig på onsdagar så det var ju lite feltajmat förstås men barnen var lediga och vi tog med Johan ner till Guldkusten och fick en härlig dag på Miami beach med bad och boule. Lunchen tog vi uppe på Marinan den här gången och slapp därmed den usla McD på den stimmiga gågatan. Det var så vi skulle gjort med mamma och pappa förstås men det tänkte jag ju inte på då. Efter lunchen åkte alla utom Sara och jag jetboat och dom fick sig en riktigt blöt tur.

I helgen åkte vi ut till North Stradbroke Island som ligger här utanför Brisbane. Oscar var dock hemma för att inte missa en fotbollsmatch. Vi var på Straddie precis i början av vår vistelse här och det är en fin ö, som liksom Fraser Islang är en sandö - i alla fall till stora delar. Precis som förra gången började vi med en tur till Brown Lake. Det var betydligt varmare i vattnet den här gången och vi fick dessutom vara ifred från turistbussar till bredden fyllda med fotograferande japaner och då kunde man ju ha det riktigt skönt där vid sjön i den kritvita sanden. Tjejerna badade och plaskade och hade det underbart.

Efter att ha stekt oss en stund i solen med en öl i handen tog vi vuxna oss också ett bad. Jag tycker verkligen att det är skönt att bada i sötvatten, ffa efteråt. Slipper allt salt som klibbar efteråt.

Man märker att det nästan är vinter och att solen inte tar lika mycket längre, för ingen av oss - förutom Johan förstås - hade solskyddsfaktor på. Småtjejerna hade inte ens badtröjorna på sig och blev inte brända. Lite konstigt är det allt att det ska vara sån skillnad för solen känns fortfarande väldigt stark.

Efter Brown Lake drog vi vidare till Point Lookout som är ett litet samhälle på en höjd med ett par restauranger och affärer. Där åt vi lunch innan vi gick ner på stranden och bodysurfade. Nicke och Anna provade på att tandemsurfa men det gick trögt. Sen fick Anna syn på en man som fiskade genom att slänga ut nät från stranden. Hon gick dit och pratade med honom och följde honom vart han än gick i vattnet och kastade ut sitt nät. Hon var väldigt nyfiken på vad eller om han skulle få nått. Men det blev inte så mycket och om det berodde på störande moment vet jag

inte. Mikan och Sara byggde sandslott medan killarna badade med brädorna. Det var några

riktigt märkliga vågor ute till havs som liksom rundade en klippa och på så vis gick längs med stranden. Tror att man kan se i bakgrunden på fotot med Mikan och Sara. På stranden låg det mängder av vackra snäckskal, det ena finare än
det andra och flickorna samlade med sig en hel del hem. Under färjan hem började det skymma och det blev en vacker tur hemåt. Nicke och Johan satt mest och pratade jobb. Johan är en av två sökande till klinikchefsposten på SÖS röntgen och det finns mycket att prata och diskutera kring det. Det vore väl roligt om han fick den

tjänsten.

Just nu är Johan på RBWH och föreläser för röntgen och kärlkirurgerna där. Efter det ska han och Nicke störta iväg och hämta upp Oscar för att klättra på StoryBridge igen. Tyvärr är det en rätt molnig dag så det blir förmodligen inte lika läckert som förra gången. Dessutom har dom

spått regn framåt kvällen. Hoppas att det inte drabbar dem. Jag tar med mig tjejerna till parken som vanligt. Tror att det kommer komma några fler mammor den här gången, t ex Magdalena - Evies mamma. Då kommer jag nog få förklara varför vi inte ska följa med ut och

campa nästa helg. Det är en långhelg och hela gänget ska campa vid Mt Warning som ligger i

höjd med Byron Bay, inte långt från Nimbin - den lilla hippiebyn vi besökte med Ståhlarna när dom var här. Men det var bara för svårt att få ihop allt praktiskt. Kände att vi egentligen borde anstränga oss och verkligen försöka hänga med men nu när vi bestämt oss för att inte åka med så känns det som en stoooor lättnad. Då kanske vi kan ta med barnen till Australia Zoo istället, något vi inte har gjort än. Kanske Bindi (Steve Irwins dotter på 11 år) är där och har en show.

Nu har jag lagt ut hela vårt bohag på e-Bay och Trading Post och vi har redan fått förfrågningar på att få plocka russinen ur kakan, dvs folk har visat intresse för vårt matsalsbord och stolar. Kanske blir det för svårt att sälja hela hemmet och det hela kommer sluta med att vi får sälja russinen för sig och skicka resten till Röda Korset. Vi har i alla fall sagt upp vårt kontrakt på huset, telefonen och bredbandet samt banken. Det känns lite konstigt att det bara är några veckor kvar - sju närmare bestämt. På söndag, just när Johan har åkt, kommer en svensk familj hit och fikar. Dom ska flytta till Brisbane i augusti och kommer till Australien en kortis för att hitta bostad och kolla in skolorna. Det är familjen Molin från Lund där pappan jobbar för Sandviken som tydligen har 2 fabriker här i Australien. Ingen ny läkarfamilj alltså men kontakten har förmedlats via familjen Annertz som ju också kommer från Lund. Det verkar som att dom kommer att bosätta sig här i området. Förhoppningsvis kommer barnen in på CHAC - om dom inte lessnat på oss svenskar by now.

Sen måste jag berätta att i måndags var det en stor utmärkelse dag för familjen Nyman då det var skolsamling i Morningside. Först var det Anna som fick ett Cold Rocks Award och blev student of the week för sin klass - ni ser henne som nr 2 i raden. En extra eftertraktad utmärkelse eftersom Cold Rocks är en glassbutik på Oxfordstreet och utmärkelsen genererar en valfri glass därifrån. Sen fick hennes klass ytterligare en utmärkelse för att ha varit den klass som samlat in mest pengar till skolan då det var Swimathon. Då skulle barnen simma så många längder i poolen som möjligt och få grannar, släktingar och andra närstående att ge ett visst belopp för varje längd som dom simmade. Jag blev av med ca 150kr för varje barn. Tänk att dom kan simma så långt!!!! Och sist men inte minst, den måndagen så blev Mikan vald till classcaptain för sin klass. En mycket hedrande utmärkelse som barnen i klassen röstar om men det är också förknippat med en del ansvar. Inget som hon inte skulle klara dock. Ni får väl fråga henne vad det egentligen har inneburit när vi kommer hem. Kanske ser ni den lilla broschen på tröjan?

Jag har också haft förmånen att ha kvartsamtal med både Annas och Mikans lärare. Annas fröken är ju helimponerad av Annas förmåga och mognad - ja det är ju jag med men jag är ju partisk. Det är ju alltid roligt när andra också tycker att ens barn är exemplariska. Att hon kan läsa väldigt bra är det ju ingen som missat och bara det är häftigt men hon läser ju även på engelska - på samma nivå som en andraklassare. Hon som inte sa ett ord på engelska för 6 månader sen!!! Det går fort när det svänger.

Mikans lärare är också mycket nöjd med Mikans skolarbete och Mikan som hatat matte i alla år och tycker det är så svårt och tråkigt har helt ändrat inställning. Nu är det lätt och roligt och hon anses räkna som en calculator av sina kompisar. Det är roligt och bygger självkänsla. Hoppas att nivån är ungefär densamma som hemma så hon inte hamnar efter. Sen är hon en fena på rättstavning men SOM vi kämpar med orden och försöker hitta alla 24 olika betydelserna för dem så vore det väldigt tråkigt om hon inte fick lite utdelning för det.

Vi har inte haft några kvartsamtal med Oscars lärare för vi missade att sätta upp oss för det. Dom ansåg dock att han behövde hjälp med engelskan då han inte gjort så bra ifrån sig på ett rättstavningsprov i början av året. Det var väl i och för sig inte så konstigt om dom tyckte det men det tråkiga är att han då måste byta engelskaklass och lärare. En lärare som han älskar. Den nya klassen kör engelska på en nybörjarnivå och det är helt fel för hans del så han är uttråkad och ganska ledsen. Jag har pratat med skolan och vi får se om han får fortsätta terminen ut med sin gamla klass ändå, vi ska ju ändå åka hem sen. Enligt Oscar så var det så att han inte kunde höra vilka orden var han skulle skriva på provet då tanten som läste upp orden hade en väldigt konstig dialekt. Han har alltid haft väldigt lätt för att stava så lite förvånande var det ändå att han gjorde så dåligt resultat. Men vi får väl se om han får gå tillbaka till Mr Fetherstone eller inte. Idag har dom en s k Activity day då dom dels ska ha lite sociala aktiviteter och lära känna varandra bättre och dels lära sig lite studying skills enligt ett program som dom kör efter. Det ska bli väldigt intressant och se vad det är för nått. Hoppas att han kan lära sig lite för det är ovärderligt att ha med sig i bagaget. Nu ska jag skynda mig att handla lite för helgen.

Påskfirande och härliga utflykter kring Brisbane

Nu har mamma och pappa just åkt och det känns redan tomt. Det är tur att det inte är så länge tills vi ses igen även om det är lite svårt att förstå att vi snart är hemma. Egentligen borde det här avskedet inte vara svårare än när vi varit i Arild ett par veckor under sommaren och åker hem men på nått konstigt vis känns det som ett mer högtidligt avsked. Hur som helst så har vi haft väldigt roligt under dom här tre veckorna som mamma och pappa varit här.
Efter Sydney resan fick barnen chansen att visa upp lite av sitt vardagsliv. Vi var en kväll på swimclub och Mikan och Anna briljerade som vanligt. Vi var och tittade i skolan när det var assembly (samling) och Mikan sjöng tillsammans med skolkören och vi var också inbjudna till Annas klass som skulle visa upp terminens arbete samt sjunga några typiska australiensiska sånger. Det var roligt för tjejerna att få visa upp sin skola för mormor och morfar. Och det var roligt för mig att för en gång skull få lite sällskap i skolan. Jag tog också mamma och pappa på en tur in till Brisbane och visade dem Southbanks, Queenstreet mall och lite annat. Det är en fin stad att visa runt i faktiskt.
Oscar däremot hade påsklov som började redan efter Sydneyresan. Han tog det bara lugnt och satt mest framför datorn de första dagarna men sen på onsdagen så tog mamma, pappa, Oscar och jag en vända på golfbanan. Min första runda sen förra påsken. Vi hyrde två bilar så det skulle gå lite lättare i värmen. Redan på första hålet slog vi bort oss och harvade omkring som stressade yra höns. När banvärden kom ikapp oss framme vid 1:sta green sa han att det var en tidsgräns på 2 timmar och 18 minuter för 9 hål - and you are not gonna make it. Då bestämde vi oss för att spela foursome istället. Åh vilken lättnad det blev för oss alla. Mamma och pappa mot Oscar och mig. Det avgjordes först på sista hålet. Jag säger inte vem som vann. Det är helt ointressant. Däremot blev mamma av med sitt körkort på golfbil då hon i en backe med krök lyckades trycka på gasen istället för bromsen och körde av vägen som kantades av en decimeter hög kant, upp över en kulle och om inte pappa hade lyckats putta bort foten från gaspedalen och bromsa så hade dom säkert kört ner i en bäck. Oscar och jag, som körde strax efter höll på att skratta ihjäl oss fullständigt!!!! Vi kunde inte koncentrera oss på vårt spel de följande 3 hålen, vilket naturligtvis var mammas taktik hela tiden - hävdade hon. Och den taktiken höll också skulle det visa sig. Ja.... suck... det skrattet förlängde mitt liv säkert med 6 månader.
Sen var det påskhelg och eftesom Nicke var jour hela påsken så tog vi det mest lugnt hemma. Badade lite i poolen, solade osv. En dag åkte vi alla (utom Nicke) till Surfers Paradise och tittade. Först åkte vi till Miami beach, spelade lite boule i sanden och badade i vågorna. Sen åkte vi in till själva Surfers för att äta lunch men det blev ingen höjdare precis. Alla var matgriniga och vi kunde inte enas om ställe så det blev Mc Donalds vilket var uselt - det sämsta McD jag nånsin varit på. Jag var verkligen arg som ett bi. Som tur var tog vi var sin glasstrut från Copenhagen som avslutning och det fick oss genast på bättre humör.
På påskaftonen hade vi bjudit hem Bates på äggrullning. Nicke kom hem i lagom tid och blev inte inringd under kvällen. Annars hade han fått jobba en del under jouren så vi var inställda på det värsta. Men vi fick njuta av hans sällskap hela kvällen. Vi grillade lax och åt potatissallad till. Äggrullningen var naturligtvis en succé - det blir alltid roligt och som vanligt hade vi köpt på tok för mycket godis. Men vi var i alla fall kloka nog att köra äggrullningen efter middagen. Vi hade en som alltid en väldigt rolig kväll med Bates. Rowan berättade stolt om Nya Zealands warsong som dom alltid sjunger och dansar när dom möter andra länder - ffa i rugby. Den härstammar från Maorierna. Han surfade ut och hittade den på nätet och visade upp den för oss. Ur häftig! Vad har vi i Sverige? Inget som kan mäta sig med den i alla fall - små grodorna?!!!
Bates tog med sig Oscar och Mikan hem för en övernattning den kvällen.
Vi andra tog oss en tur in till GoMA (moderna museet) på påskdagen (utom Nicke förstås som skulle in och jobba). Anna hade sett fram emot att få skapa lite i deras verkstäder. Och det gjorde vi. Den avslutande grejen var att rita en bild av sin favoritperson på ett vykort och sen lägga det på brevlådan (högst uppe på ett kuddberg). Anna ritade en fin bild av Iris och klättrade sen upp till bergets topp och postade det. Hon fick också en fin bild som föreställde Myako - någons favoritperson i Japan. Alla vykorten från Brisbane går till en vänort i Japan som har en motsvarighet där och skickar sina vykort till oss. En fin idé tycker jag.
På måndagen gick Nicke av jouren och då hade vi bokat in en utflykt till O'Reilleys uppe i bergen väster om Guldkusten. Vi fick sällskap av Bates och Sones som, när dom hörde att vi var på väg dit, bestämde sig för att hänga på oss över dagen. Vi samlades alla hos Bates och åkte i karavan. Alla våra barn utom Sara var utplacerade i andra bilar vilket gjorde vår resa ganska lugn. På vägen stannade vi på några ställen och tittade på utsikten, åt lunch och besökte en alpaca-farm. Alla barnen gjorde allt för att få den lilla alpaca laman att äta just deras gräs. Mamma och pappa susade in i affären och hittade en gudomligt fin schal åt mamma i den mjukaste alpacasilk. Uppe på O'Reilleys tog vi en promenad i regnskogen på en s k treetopwalk. Vi tittade på flera hundra år gammal stranglers fig där modersträdet dött och skapat en hålighet inuti och andra tropiska växter. För oss var det mesta känt redan men det var en fin promenad uppe bland trädtopparna. På ett ställe fanns en stege upp på ytterligare en höjd och sen ytterligare en höjd upp. Jag och Gary Sones klättrade upp för dem båda även om jag var nära på att ge upp vid den andra stegen. Den var så brant att man fick luta sig bakåt när man klättrade. Utsikten där uppe var inte alls så "breathtaking" som jag hade hoppats men jag tog ett foto i alla fall för bildbeviset skull. När vi kom tillbaka stod alla och matade papegojor, Rossilas och Kingparrots. Det var urhäftigt! Vi tog en hel del fina gruppfoton innan familjerna Sones och Bates vände hemåt igen. Det var otroligt mycket kallare i bergen än vid kusten och jag hade förstås alldeles för lite kläder med mig. Visserligen fick jag med mig ett par jeans men en ordentlig tröja hade inte skadat, kanske t o m en jacka. På hotellet fanns ett bibliotek med öppen spis där det sprakade en brasa. Mamma tyckte att det påminde henne om hennes barndoms minnen från Trillevallen - en fjällstuga. Så kallt och ruggigt var det och så skönt var det att dricka ett glas vin vid brasan innan middagen medan barnen spelade biljard i ett angränsande rum. Trots att O'Reilleys anses vara ett mycket exklusivt ställe så höll tyvärr inte maten måttet och inte heller vinet som kommer från den angränsande vingården. Dyrt men inte gott men det gjorde inget för helhets intrycket var så positivt.

Vi bokade in oss på lite aktiviteter till nästa dag - Nicke och barnen skulle ta sig till the big swing gungan och mamma, pappa och jag skulle gå en 3-timmars tur och titta på fåglar. Kanske lite väl länge men det blir nog en skön promenad tänkte jag. Vår tur började redan klockan 9 och vi drog iväg efter en härlig frukost. Den lyckades dom faktiskt med. Där åt jag för första gången i mitt liv honung direkt från en honungskaka. Häftigt!Vår guide var en äldre pratsam man vid namn Glen Trelfo och han visade oss allt möjligt spännande i regnskogen. Det var inte alls bara fåglar utan även växter, insekter och andra djur. Han var hur rolig som helst att lyssna på. Lite av en kändis faktiskt för han jobbar för BBC bland annat och har gjort filmer med David Attenborough och blivit intervjuad i talkshows m m. Oavsett hur känd han var så var han en väldigt rolig och underhållande guide. Efter ca 2 timmars guidening kom han på att han skulle visa oss några Frogmouths som häckar en bit därifrån så vi skulle ta en buss dit. Vi hinner precis, och det tog oss bara 3 minuter att ta oss tillbaka till hotellet där han hittade en gammal buss och drog iväg med oss till en glänta där fåglarna satt och glodde på oss. Det var lite märkligt att vi hade varit borta i ca 2 timmar men ändå bara var 3 minuter från hotellet. De andra personerna som var med i gruppen var här för 7:e året i rad och gick på hans guideningar och dom var fortfarande inte "mätta". Varje tur är unik sa dom och det är sååååå roligt. En av damerna kom fram till mig när hon hörde att vi kom från Sverige och berättade att hon hade en faster i Göteborg, i Askim, på Ugglevägen 5 - granne med familjen Inger och Magnus Nyman som bor på Ugglevägen 2 fast det visste inte hon! Är inte det en liten värld ändå????

Barnens stora swinggunga hade varit jättekul och häftig upplevelse. Alla utom Sara hade åkte den. Sen när vi alla var åter efter utflykterna åt vi lite lunch och matade papegojorna igen. Den här gången var det massor av fåglar som landade på oss och jag tror att våra frön var mycket bättre den här gången. Pappa fick rekordet - 3 fåglar och en skit. :-)

På hemvägen åkte vi via vingården och smakade på några viner. Vinsmakningen gick väldigt slarvigt till, samma glas hela tiden och inte alls någon ordning men det gjorde inget för vinerna var ändå inget vidare trots att dom var ganska dyra. Vi köpte inget. Själva vingården däremot låg väldigt trevligt till vid ett vattendrag där det fanns vilda plattypus. Tyvärr såg vi dom inte.

Dom sista dagarna hemma har vi egentligen bara tagit det lugnt. Nicke har förstås jobbat. Jag fick en hel golfdag tillsammans med Oscar då mamma och pappa var hemma med tjejerna. Det kändes lyxigt. Trist bara att golfen inte gick något vidare. Oscar vann lätt... Dagen innan hade pappa och Oscar tagit en tur på golfbanan. Då tog mormor och jag tjejerna in till stan till något som hette Shakespeares Short. En jätterolig teater som framförde förkortade versioner av Shakespears tre kända pjäser: Romeo och Julia, Hamlet och En Midsommarnatts dröm. Varje pjäs tog ca 3o minuter och ropade man in dem encore så körde dom en snabb variant på 7 minuter och ropade man encore ytterligare en gång så fick man den på 3 minuter. Anna och Mikan tyckte det var väldigt roligt när dom inte hann säga sina repliker och ännu roligare när dom inte ens hann sätta på sig sina klänningar utan bara virade dem om halsen lite symboliskt. Ett väldigt lättsamt sätt att lära känna Shakespear på.

Och nu har alltså mamma och pappa påbörjat sin resa hem via en natt i Bangkok. Det känns väldigt tomt redan men vi får ju nytt besök nästa helg - vårt sista besök. Johan Formgren från SÖS kommer och stannar i ca 10 dagar totalt men då gör han också en liten avstickare till NZ där han jobbade i några månader för några år sen. När han har lämnat så är det bara några veckor kvar och hög tid att knyta ihop säcken här nere. Det blir en pärs att få ihop all logistik men det fixar sig på ett eller annat vis.

Hösten är här

Vi har fått ett väderomslag och det har blivit betydligt svalare. Det kom efter ett regn på söndagen då mamma och pappa kom. Bara kvällen innan, då Nicke och jag var på en fundraising kväll för skolan, var det oliiiidligt varmt. Det var en Trivia Night med Mr Morrisson - den galna gympaläraren. När vi anmälde oss till kvällen hade vi ingen aning om att det var maskerad. Det kom fram efter ett tag att varje bord hade ett tema. Vi skulle sitta vid the Nerds table - dvs nördarna, töntarna, mesarna. Kärt barn har många namn. Tänkte först att vi kanske inte behövde klä ut oss så mycket men det där skulle man visst inte ta alltför lätt på. Alla engagerade sig enormt och handlade kläder osv. Men vi tog våra egna - det gäller ju bara att missmatcha lite och se till att byxorna sitter för högt osv. Jag hittade lite inplastad ståltråd och gjorde mig en fin tandställning som gjorde succé men vem tittar närmare på nördarna egentligen? Nicke blev färdigklädd först och skulle åka till Pizza Hut för att hämta lite pizza åt barnen som skulle vara hemma på egen hand. Han frågade om Oscar ville följa med. "ALDRIG att jag visar mig med dig pappa!!! Du kan få köra dit och lägga dig ner och vänta i bilen medan jag hämtar pizzan men aldrig att du får visa dig ute bland folk med mig, klädd sådär!" Nicke bara fnissade och åkte iväg på egen hand. Trivia kvällen var trevlig men väldigt australisk. Det var inte många frågor som handlade om något utanför Australiens gränser. Två ABBA sånger som ingen missade titeln på förstås och Portugals huvudstad. Den var lite svårare att knäcka för en australiensare förstås. Det var väl vårt enda bidrag. Men det var roligt ändå. Frågor varvades med lite auktion på tavlor med två motiv - antingen var det sportmotiv så som signerade tröjor eller så var det krigsveteraner. Jättespännande.... not. Vem som betalade för dom där tavlorna är för mig en gåta. Sen skulle alla ställa sig upp också ställde Mr Morrisson en massa påståenden som man skulle svara sanningsenligt på genom att antingen stå kvar eller sätta sig. Om påståendet stämde fick man sätta sig och då var man ute ur leken, eller så fick man stå kvar. Den som stod kvar längst vann. Påståendena kunde vara; har du åkt bil hit sitt ner, har du boxershorts på dig sitt ner, var du oskuld när du gifte dig sitt ner osv. Nicke och jag fick sätta oss ganska tidigt. Men så kunde man köpa sig in i leken igen om man ville fortsätta. Så angelägna var vi inte. Vi kom hem ganska sent och barnen hade klarat sig alldeles utmärkt på egen hand.
Dagen därpå kom alltså mamma och pappa. Jag mötte dem på flygplasten. Dom hade varit i Cambodja - Angkor Vat i några dagar och var upprymda av den resan men dom var dock inte så solbrända som man skulle kunna tro. Deras stora önskan här i Brisbane är att få sola sig ordentligt vilket vi ska försöka få till. Men det började alltså med ett kraftigt regn och sen blev det svalt. Vi tog t o m fram våra små fliecetäcken på sängen och jag har haft tröja på mig flera gånger den senaste veckan. Det är ganska skönt faktiskt att inte konstant gå omkring klibbig och fuktig men det har sina nackdelar också. Poolen är klart mycket svalare och det dröjer nog inte så länge tills den inte går att bada i längre. :-( Det är lite trist faktiskt att man inte kan nyttja poolen på vintern för det är ju varmt om dagarna och det vore riktigt skönt att kunna bada. Jag vet inte hur varmt det är nu för vi har ingen termometer men än så länge går det ju bra så vi får väl passa på medan det går helt enkelt.
Vi var i Sydney i helgen - en resa vi barn gav till pappa i födelsedagspresent (75 år). På våra tre dagar där hann vi med så enormt mycket. Vi åkte tidigt på fredag morgon och när vi kom fram åkte vi direkt till hotellet och lämpade av alla våra grejer. Sen gick vi ner genom Hyde Park till Circular Quay och tog färjan över till Taronga Zoo. Det var ett jättefint zoo med alla möjliga olika djur. Vi tittade på en bra sälshow och en mycket mycket häftig fågelshow med otroligt utsikt mot Sydney Opera House och staden. Där gick vi hela dagen och strosade. Sara ville inte gå hem, hon hade just bekantat sig med den jättefina koalan på utvägen. Han ville dock inte flytta på sig och följa med henne hem. ??? På vägen hem mot hotellet tog vi en tur upp i Sydney Tower. Det var högt men det hade tyvärr blivit mörkt så vi fick titta på ett upplyst Sydney om kvällen. Vi valde att gå till den braiga italienska restaurangen nära hotellet som vi var på med Jeppe och Anna första kvällen. Trots att det var fullt lyckades restaurangägarn fixa fram ett bord åt oss - bara 8 pers si sådär och dessutom en massa barn. Man skulle kunna tycka att ett sånt gäng kanske inte är rätt klientel men inte. Vi åt väldigt god pasta även denna gång och barnen var nöjda med sin pizza Hawaii igen.

Lördagen hade vi vikt åt Peter McNamara - vår hyresgäst från Birkavägen som ju bor i Sydney i vanliga fall. Han hade lämnat familjen för att åka hem och jobba. Han hade bjudit ut oss till Bondi Beach, den beach han själv är uppvuxen vid och där han jobbat frivilligt som lifeguard i många år. Alla lifeguards vid beacherna är mer eller mindre volontärer tydligen. Och han berättade att de olika stränderna har olika filosofier om hur man ska jobba på stranden. På Manly beach där vi var förra gången har man valt att vara väldigt aktiva med badgästerna, springa omkring på stranden och hela tiden peka och vifta åt folk som badar och dessutom använda sig av megafoner osv. Vi tyckte det var väldigt jobbigt och stressande med all den där aktiviteten. På Bondi hade man en helt annan, mer avslappnad filosofi men så är det fler dödsfall på Bondi också, sa han. Kan i o f s också bero på att den stranden är mer befolkad än Manly. Hur som helst, vi gick längs med hela stranden förbi en urtjusig krog och upp på en kulle/berg i nån kilometer eller så. En promenad som påminde lite om Byron Bay promenaden men betydligt mer livlig och med piffigare människor. På vägen tillbaka stannade vi vid den där flådiga restaurangen där Peter hade bokat bord. Sara sov som tur var så då behövde vi inte bry oss om henne. De andra tre var som änglar, åt upp maten, konverserade artigt, bråkade inte sins emellan och Anna frågade efter lite pennor och papper så hon kunde rita lite. Vi vuxna kunde ägna oss helt åt att äta och dricka gott och åt att prata.

Det var så roligt att höra hur Peter och hans familj har funnit sig till rätta i Ekeby, i skolan och i huset. Peters historier om hur han hetsade upp pojkarna med att isen hade lagt sig på Ekebysjön och gick rätt ut på den dagstunna isen och naturligtvis gick igenom direkt, eller hur barnen sprang ut i pyjamasen för att möta den första snön, eller hur han försökte få igång ett pengainsamlingsprojekt till en klassresa för barnen men där en av papporna tyckte det lät jobbigt och bara ville slanta av, eller om hur han och AnnaKarin möttes och gifte sig efter bara ha känt varandra en kort tid, eller om hur han hjälpte vaktmästaren i Ekebyskolan att skruva ihop några bord men blev tillsagd att det inte var föräldrarnas sak att göra, var obetalbara. Det var verkligen roligt att äntligen få träffa Peter som vi haft så mycket kontakt med och skönt att våra hyresgäster är trevliga människor.

Efter lunchen gick vi tillbaka till norra delen av stranden där Nicke och småtjejerna tog sig ett dopp. Peter stod och snackade med Oscar och Mikan länge medan mamma och pappa lapade sol vid poolkanten. Tyvärr blåste det väldigt mycket och vinden kom från söder så det var rätt kylig. Annars hade det nog varit rätt skönt att bada. Vi tog bussen hem till hotellet från Bondi Beach vilket gick alldeles utmärkt även om det tog lite tid. Mamma, pappa och jag svidade snabbt om till kvällsstassen och åkte ner till operan där vi skulle gå på Figaros bröllop. Just ikväll hade Sydney bestämt att släcka ner all belysning i en timme mellan 19.30 och 20.30 för att visa att man bryr sig om miljön. För operans del gällde det bara ytterbelysningen liksom för broarna och en del annat. Dagen därpå såg jag bilder i tidningen på hur upplyst en normal kväll är och hur lite upplyst det var just på lördagen den 31/3. Operan var i alla fall väldigt rolig att se både byggnaden och bröllopet. Dekoren var nog den vackraste jag sett på en scen. Fantastiskt!!! Däremot var väl akustiken inte strålande. Folk var inte alls så uppklädda som man skulle kunna tro vilket var skönt. Vi hade inte ätit middag innan och stressade i oss en osttallrik och ett glas vin i pausen. Egentligen skulle vi inte ha behövt stressa så mycket om det inte var för att vi inte hittade tillbaka till den plats där vi gjorde förbeställningen. Det var lite svårt att hitta.

Följande morgon var det tidig revelj för mamma, pappa och mig själv. Vi skulle bestiga Sydney Harbour Bridge. Vi kom i sista minuten och slapp därför vänta. Mamma och pappa som var lite nervösa tyckte nog att det var skönt att komma igång genast. Vi bytte om till en vindtät overall och satte på oss ett höftbälte med en lina och en manick som man sätter på en vajer som leder en runt hela promenaden. Allt känns väldigt säkert. Guiden vi fick var en ung kille som tyvärr mumlade så han var ganska svår att förstå och uppfatta genom hörlurarna. Mamma och pappa hade ännu större problem att förstå honom då dom har svårigheter med australiensiska engelskan. Men vi lät inte det förstöra vår promenad på bron. Det var ganska bra väder och utsikten var magnifik. Jag tror att mamma och pappa kände sig nöjda med promenaden efteråt.

Vi mötte upp Nicke och barnen och åt en god lunch på en ganska fin restaurang. Barnen var väldigt hungriga så vi köpte med mat från McDonalds på vägen dit och som dom åt på den fina restaurangen. Inte ett ljud från servitörerna som bara lite diskret plockade undan kartonger och papper efter dem. Det var inte illa det! Sen tog vi en vända till Darling Harbour i solskenet. Mamma, Oscar, Mikan och Anna gick in på I-max och såg filmen om lejon medan Sara sprang omkring på kajkanten och tittade på fiskar. Sen var det dags att ta flyget hem till Brisbane igen. Vi alla kunde enas om att Sydney är en väldigt vacker stad men det var skönt att komma hem.