Nu är det slut... nu blir det inget mer

Såååå, det här blir nog det sista inlägget i min blogg från Australien. Det känns lite vemodigt. Nu börjar slutet på riktigt. Helgen var en långhelg och den var som vanligt fylld med fotbollsmatcher. Annas lag vann för första gången nånsin och Oscar förlorade för första gången på länge men mot serieledarna dock. Redan efter fyra minuter stod det 0-4 och vi trodde att det skulle bli en mindre katastrof men det blev "bara" 1-5. Mikan hade prestigematch mot the Wolves och vann dem med 3-1. Några av tjejerna i laget och tillika skolkamrater gick till the Wolves i början av säsongen men Southsides har klått dem vid båda mötena. Det känns skönt. Nicke var jour så vi hade inte så mycket inplanerat egentligen. Jag hade min tjejmiddag på fredagen och vi hade väldigt trevligt. Tyvärr var Hiroko sjuk och kunde inte komma. Men vi sågs istället på söndagen då jag tog med barnen tillsammans med familjen Bates till New Farm Park Powerhouse, en konsert/kulturlokal där det var lite konserter. Vi lyssnade på några gitarrister som var grymt duktiga och musiken svängde ordentligt. Sara släppte loss ordentligt och dansade omkring precis som under ABBA-kvällen. Det var inte så många runtomkring oss som tittade på musikerna. Sen gick vi iväg och köpte lite fish'n chips och åt den i parken. Barnen spelade fotboll med Rowan en liten stund och sen gick vi tillbaka till konserthuset och såg några låtar till av ett annat band innan vi åkte hem till Nicke och tog ett par öl ihop.
På måndagen var det national holiday och ledigt från jobb och skolor. Man firar nämligen drottningens födelsedag. Hon fyller visserligen år en helt annan dag och månad men det är bestämt att man ska fira hennes födelsedag och man har valt den dagen att göra det på. Kanske är det drottning Victorias födelsedag. Hur som helst så ville vi göra nått sista kul med barnen innan vi åker så vi köpte biljetter till Movieworld - en funpark neråt Gold Coast. Vi skulle ha gäster på kvällen men det här skulle vi nog hinna med om vi kom iväg ordentligt på morgonen. Sagt och gjort förstås och vi hade en härlig dag där nere. Mikan och Nicke gick ut hårt och satte sig i Superman Escape. En helt livsfarlig berg och dalbana (förstås - det är dom alla) där man sköts igång dvs Stålmannen skulle hjälpa till och putta igång tåget, i kanonfart uppför en brant backe med ett smalt krön och lika brant backe följde efter. Oscar vägrade börja på det viset och tog med Anna på Road Runner istället en berg o dalbana för barn och fega mammor. Den var just över min nivå. Sara var nöjd att få klättra omkring och gå balansgång. Det är hennes största nöje för tillfället - balansgång på stenar. Hon fick åka lite karusell med sina syskon också. Sen drog de andra iväg och åkte Spooky Scooby Doo coaster. Sara gick balansgång och upptäkte en liten ödla som hon tittade noga på. Hon gick och hämtade lite andra barn för att visa den. Hon var jättegullig och det samlades folk omkring henne och ödlan. När de andra kom ut ville Anna åka Scooby Doo med mig och hon försäkrade att den inte alls var läskig. Som Blå tåget på Grönan. Mikan och Oscar hängde också på. Lite tveksam var jag men dom försäkrade dyrt och heligt att det inte skulle vara läskigt. Vi satte oss i en vagn om 4 säten och åkte iväg. Det var inte alls läskigt och jag kände mig glad och nöjd att jag också vågade åka nått. Så körde vagnen in i en hiss och vi åkte uppåt. Väl däruppe så ropade Oscar att jag var "luuuurad"!!!!! Vagnen backade ut ur hissen och nerför en backe och sen uppför - gjorde en helomvändning och drog sen iväg på en "Vilda musen"-färd i mörker med blinkande neonljus. Inte riktigt Blå tåget...
Men jag överlevde. Efter det var det lunchdags för Sara. De andra skulle bara åka the Wild West först och kom tillbaka dyngsura. Tur att det var soligt för det torkade ganska fort. Sen tryckte vi i oss lite mat och medan Anna åt färdigt sin kyckling passade Nicke och de stora barnen på att åka Letal Weapon som inte Anna var lång nog att åka. Det var också en berg o dal bana där man satt i stolar som hängde ner under själva rälsen så fötterna hängde fritt. Så åkte man i loop med korkskruv. Den var tydligen den värsta - well, I wouldn't know. Jag vågade inte ens titta. Men dom var nöjda efteråt.
Jag tog med mig småtjejerna in på the Police Academy show som var en humoristisk stuntshow. Vi var där ca 30 minuter innan det började men väntan var allt annat än långtråkig. Där stod en kille utklädd till polis, utrustad med tuta, visselpipa, vattenpistol och banan och imiterade folk som gick in för att sätta sig eller busade med dem på nått sätt. När Nicke kom med en kopp kaffe i handen hintade han om att Nicke var kladdig på kinden varpå Nicke förstås gjorde en ansats att torka av sig - till alla stora förtjusning. Nicke kom dock lindrigt undan jmfr med många andra. Han var grymt skicklig och det roligaste var nästan att se hur alla reagerade när man skojade med dem. De flesta skrattade med men en del klarade inte av att man skrattade åt dem. Trista människor...
Sen började showen och det var bland det roligaste jag sett för man lyckades totallura publiken när man tog upp 4 volontärer som skulle få vara med och hålla utkik efter "bovarna". Det var bara det att den 4:e personen ingick i showen. Men innan vi insåg det så var allting bara så väldigt kul, hur man försökte driva med den där killen men han lyckades alltid driva lite mer tillbaka och skoja med dem. Precis lite lagom, jag trodde kanske att han var lite berusad men att han ingick, trodde jag aldrig. Jag köpte grejen hela vägen enda tills han trillade ner från balkongen. Hjärtat stannade en kort sekund innan jag insåg att han faktiskt ingick. Det var grymt proffsigt.
Efter showen gjorde vi lite fler grejer, köpte lite t-shirts, Nicke och Oscar drog iväg på Stålmannen medan vi tjejer stannade och tittade på en (enligt min mening rätt trist) Streetparade med en massa filmfigurer. Sara somnade - hon tyckte tydligen också det var rätt trist men Mikan och Anna gillade det. Dom ställde sig också i kön till en aktivitet som tog lite för lång tid så vi missade en Shrek 4D show. Det hade varit lite kul att gå på men vi var tvungna att skynda hem till gästerna. I utgången ville Anna hälsa på Batman men vågade inte riktigt så storebror hängde med. Vilken lycka! eller vad säger du Oscar?
Vi kom hem precis i lagom tid för att hinna förbereda middagen med ett par av Nickes kollegor. Dels Hyun och Michael från Tyskland där Hyun är radiologen och Michael medföljande make som försöker komma igång med ett arbetsliv och dels Nick och Melanie. Michael bodde tidigare i Brügge och jobbade mot EU så det kan bli lite tricky men han verkar väldigt driftig så det ordnar sig nog. Dom skulle f ö köpa vår utemöbel och BBQ. Allt var klappat och klart men när dom kom ut och tittade på det igen insåg dom att det var för stort så dom backade ur - väldigt skamsna. Lite trist var det ju eftersom jag vet flera som varit intresserade av att köpa just det men det var ju sålt, eller i alla fall bortlovat.
Men det ordnade sig för det andra middagsparet ville ha det istället. Det var Nick och hans nyligen ankomna flickvän från Canada, Melanie. Nick är den andre interventionisten på avdelningen. Det var ju tur att det löste sig så smidigt.
Sen tror vi att vi kommer sälja bilen (Pradon) i morgon bitti då det kommer en inspektör p u a av en bilhandlare i Perth och bara ska kolla att allt står rätt till med bilen. Sen får vi pengarna och dom tar bilen och vi har ett problem mindre i världen men också bara en bil....
Imorgon har Anna sitt farewell party. Vi åkte och köpte godispåsar och godis idag. Hon har fyllt dem rättvist och skrivit namn på dem alla. Hoppas att det blir bra det här nu. Phew.... Vet inte riktigt om vi kan få in det men Oscar och Mikan vill också göra nått med sina kompisar. Jag vet bara inte när det ska gå. Det borde ju varit i helgen i så fall. Jag ska se om det går att trycka ihop nått på söndag men jag tvivlar... Eftersom vi bara har en bil dessutom och vi har flyttat in till stan så kan det var svårt att få ihop nått. Jag ska se över logistiken om det går för jag skulle verkligen vilja det. Annas fröken ordnar lite kalas på fredag och Mikan vill ha med sig lite kladdkakor att bjuda sin klass på. Oscar blev lite avtackad idag i skolan i sitt homeroom. På lördag kommer både Annas och Oscars fotbollslag ha lite extra samling efter sina matcher och fira av dem. Vet inte, men skulle tro att Mikans lag har detsamma på söndag när hennes match är. Vi får väl se...
Nu säger jag godnatt och vi ses snart. Bara en vecka kvar... Tänk vad tiden flyger iväg.

Den här veckan har Nicke varit jour men den har hittills varit skonsam. Skönt, eftersom vi har en hel del annat att fixa med. Nu verkar det t ex som att vi håller på att sälja Pradon och eftersom köparen är en bilhandlare i Perth så har vi förstås satt för lågt pris men det blir i alla fall lite mer än vad vi har blivit erbjudna av handlarna här i Brisbane. Det är en stor lättnad att bli av med bilen även om det naturligtvis hade varit roligare om vi kunnat få mer för den. Hade vi haft mer tid så skulle vi säkert kunna få det också men nu är det som det är. Återstår Holden...
I onsdags - nationaldagen (Sveriges) - var det Queenslandday, dvs den dagen då Queensland blev en egen stat. Det blir ju lätt att komma ihåg - samma dag som nationaldagen hemma. Det är visserligen ingen ledig dag här men firades ändå med en cooking competition i skolan där barnen skulle dekorera och baka kakor som dom sen fick köpa bitar av - pengarna gick till skolan förstås - ett typiskt fundraising upplägg. Tänk vad mycket pengar vi skulle kunna dra in till våra skolor om vi gjorde liknande grejer hemma i Sverige. Men på den punkten är det en annan värld... Jag hann dock inte låta mina barn göra några kakor eller liknande, och inte kom jag ihåg att skicka med dem några pengar heller för att kunna köpa nått gott men dom hade så snälla kompisar som fixade kakor till dem istället.
Vi får jämna rapporter hemifrån om det varma och soliga vädret vilket känns lovande inför vår hemkomst och midsommarfirandet. Här är det kallt och blåsigt och det har regnat ganska mycket. I onsdags regnade det konstant i 1.5 dygn och fotbollsträningarna var inställda vilket aldrig har hänt oss tidigare. Man ville inte slita på gräset i onödan var förklaringen. I Södra Australien är det utannonserat naturkatastrof p g a översvämningar och stormvindar. Stora tankfartyg har gått på grund, vägar har spolats bort, gårdar och byar är översvämmade och massor med folk har dött. Det var nån gård som var helt isolerad från omvärlden p g a översvämning, utan dricksvatten och el. Som om inte det var nog - ormar sökte sig till den högsta landpunkten undan vattnet vilket råkade vara den kullen som deras hus låg på. Där kryllade det av ormar och deras labbe hade troligen blivit biten men dom hade ingen chans att ta honom till en veterinär. Stackarn... Det svänger verkligen i det här landet - först är det värsta torkan och nu översvämningar. Domedagen är nära...
Igår satte vi på AC:n på värme medan vi tittade på nån film med Leonardo Di Caprio i Sydafrika. De oisolerade husen och dessutom ingen centralvärme gör att det blir lite svaaaaalt när natt temperaturen kryper ner mot 9 grader, om man säger. Jag sover med flera lager av täcken och strumpor - mest för att det inte ska vara så himla kallt när jag måste gå upp och ta hand om Sara eller Anna. Fniss... Anna hade en mardröm i natt som hon berättade lite sluddrigt om medan jag bäddade om henne. Den handlade om ekorrar och bin på surfbrädor som jagade henne och gjorde henne illa. Inget vidare men å andra sidan måste det ha sett rätt kul ut med ekorrar på surfbrädor...
Jag var ute med några tjejkompisar igår - som en farväl -get -together. Vi var på en rätt bra restaurang på Oxfordstreet. Det var väldigt, väldigt trevligt men tyvärr var Hiroko sjuk så henne saknade vi. I onsdags var det sagt att vi tennistjejer skulle gå ut och ta en bit mat ihop men tyvärr var det många som fick förhinder. Vi blev bara 4 som dök upp sist och slutligenmen det gjorde att vi hann prata med varandra å andra sidan. Även den kvällen var trevlig och det visade sig att Bernadette är flygvärdinna på Quantas och hon skulle försöka ordna med lite extra service åt oss på hemvägen. Det vore ju mulligt... Om jag känner Bernadetta rätt så kommer hon fixa det.
Vi har haft fler studenter här och köpt möbler. Det är inte så mycket möbler kvar att sälja längre men fortfarande en hel del löst och smått, typ täcken, kuddar, lakan, klädkorgar, sopborstar, dokumentsamlare, häftapparat och annat krafs som man har i ett hem. Det blir nog någon form av garagesale trots allt. Phew, nästa helg blir inte rolig - eller det blir det ju men den är så fullspäckad så det är inte roligt. Egentligen börjar vi redan på onsdagen då Anna har kalas på ett lekställe som kallas för Lollipops. Dom ordnar allt så vi kommer nog rätt lindrigt undan. Sen har hennes fröken ordnat med farewellparty med klassen på fredag. "Bring a plate" upplägget vilket är himla praktiskt. När skolan är slut blir det fredagsparken för sista gången och på kvällen ska Nicke och jag ut med hans kollegor. Lördagmorgon börjar som vanligt med match för Anna kl.08.00 och efterföljande farewell-picnic och sen lagfotografering. Eftersom vi flyttar ut den dagen blir det nog så att antingen Nicke eller jag tar alla barnen till fotbollsplanen och tillbringar dagen där mer eller mindre, medan den andre ser till att packa ihop allt som vi ska ha med oss. Sen kommer alla möbelköparna och hämtar sina grejer - hoppas att vi kan hålla ordning på vem som har köpt vad... Det vi sen inte lyckats sälja ska då märkas upp med pris inför garagesale på söndagen. Även Oscar har match på lördagen, tack och lov hemmamatch. Mikan däremot har sin match på söndagen. På lördagskvällen är det sen farewellparty hos Stibbards. Janette har lovat att köpa hem mango så att Nicke kan göra drinkar men det får bli frusen mango dessvärre. Bartendern får dock inte smaka på drinkarna den här gången för han ska sova kvar i huset och ta emot alla människor som kommer i ottan till vår garagesale. Vi andra flyttar in i en möblerad lägenhet på Kangaroopoint - cirkeln blir därmed sluten eftersom det var där vi började vår vistelse här i Brisbane.
På söndag eftermiddag är det grannarna som ordnar farewellparty hemma hos Sonia och Matt tack och lov. Vi hade tänkt ha dem här hemma på torsdag men när Sonia erbjöd sig att samla ett gäng på söndag eftermiddag så högg vi direkt. Även där gäller "bring-a-plate" upplägget. Sen sover vi väl på måndagen för att på tisdagen checka ut och åka direkt till flyget. Eventuellt kommer Bates att vinka av oss vid flyget - eller som dom säger - se till att vi verkligen lämnar landet. Det kan nog bli lite tårar då... :-(
Just nu sitter Nicke och förbannar Brisbane Lions för att dom inte kan spela Footie. Vi väntar på att Oceans Eleven ska börja.

Mama Mia vilken kväll...

Oj vilken seg dag det har varit idag... Igår var det avskedsfest med ABBA-tema hemma hos Bates. Det hade varit något hektiskt på dagen då Anna hade sin fotbollsmatch som vanligt kl.8 på morgonen sen kom Maddie och Sonia över och tjejerna lekte medan mammorna snackade lite. Under tiden stack Nicke iväg med Mikan långt bort över halva stan till hennes fotbollsmatch. Oscar skulle ha sin match lika långt bort åt andra hållet och han fick skjuts med sin tränare. Anna skulle sen efter lunch leka hos Meghan. När jag kom hem efter att ha skjutsat dit henne kom våra grannar över och betalade ytterligare 500 AUD för matsalsbordet och stolarna. David passade samtidigt på att provsitta och godkänna. Sen kom några grannbarn och köpte Mikans och Oscars cyklar och var totallyckliga efteråt. Efter det tvingade jag Sara att sova middag så att hon skulle hinna vakna innan vi skulle till Bates vid 4. Hann precis slänga i mig lite yoghurt o flingor innan det var dags att göra sig ABBA-fin.
Jag hade klippt ut katter i filt och pyntat dem med guldglitter som jag sen sydde på våra klänningar. Vi tjejer hade alla randiga klänningar. Killarna var inte så utklädda. Min klänning var röd och jag tog mina röda skor med kilklack som man knyter en bit upp på benet och sen hade jag min röda siden morgonrock på mig som extra glamour. Det fick duga. Vi hade valt att sjunga Mama Mia och låten gick varm hela dagen så att vi skulle kunna öva på texten. Oscar kom inte hem förrän vid 4-snåret så vi blev väl 30 minuter sena sisådär. Sones var ytterligare 30 minuter efter oss, minst. Inga andra var scenklädda som vi när vi kom men det gjorde inget.
Kvällen innan hade jag målat en tavla att donera till "the Carina-Hawthorne-Sweden association". Den gick i abo-stil med prickar och symboler och var en bild med de tre familjerna samlade. Liknade lite en blomma på håll. Den blev helt OK. Tanken var att den alltid ska finnas med när vi tre familjer samlas i Australien. Hehe... så dom behöver inte ha den uppe på väggen men det går inte att kasta den, bara så där. :-) Vi hade en superrolig kväll, pratade och skrattade som vanligt och blandade allvar och skoj - mest skoj kanske. Blandade även alkohol - öl, bubbel, vin, sprit och portvin. Nicke blandade drinkar. Jag skippade de två sistnämnda och drack nästan ingenting efter middagen. Det var klokt av mig. Maken, däremot var inte riktigt lika klok - och han drog med sig de andra grabbarna i fallet också. Efter maten drog vi ner i källaren till Karaokemaskinen. Mammorna körde sten-sax-påse om startordningen. Vi valde att gå ut först och drog loss vår Mama Mia ordentligt. Jag hade väl tänkt att Mikan och jag skulle sjunga och att Anna och Sara skulle dansa omkring oss - vet inte hur jag kunde tänka så.... Sara dansade visserligen som en tok men både Anna och Mikan ville ju hålla i mikrofonerna förstås. Så Mikan och jag delade och då försvann några av mina uttänkta ABBA-moves. Det gjorde inget för Nicke släppte loss totalt vid pianot/keyboarden och likaså Oscar på gitarr så ingen tittade på oss tjejer i alla fall. Rowan var tvungen att stoppa Oscar från att trasha gitarren totalt. Den måste ju vara i ett stycke till sista framförandet. Sen körde Sones sin låt - Does your mother know. Deras scenkläder var något kryptiska men jag tror att det hade nått att göra med att man sjunger bäst i duschen så alla hade duschmössor på sig och mimade. Och sist men inte minst kom Bates med sitt framförande. Hiroko sa att det var så svårt att välja låt för det var så mycket ord och dom sjöng så snabbt tyckte hon. Hennes engelska är ju inte så bra och därför valde dom I do, I do, I do, I do. Kisaki hade en blond garnperuk och Sam en blond mustasch. Dom var jättefina också fick Rowan trasha gitarren istället vilket han var mycket nöjd med. Efter showen fortsatte vi att sjunga en stund i karaokemaskinen allihop men det lät verkligen inget vidare och rösten tog snabbt slut. Fortsatte gjorde dock tjejerna - dom höll på hela kvällen till grabbarnas förtret. Killarna ville ju sitta i lugn och ro vid datorn och spela spel. Det gick ju inte. Sara, hon dansade och skuttade runt hela kvällen och slocknade i pappas famn nån gång framåt 12-tiden. Så hon lär väl sova gott tänkte jag - tänkte nog vi alla. Vi åkte hem framåt ett - halv två och kom väl i säng vid två. Somliga slocknade ganska snart. Just när jag skulle somna in så vaknade Sara och stökade. Hon hade ont nånstans lite oklart var. Efter nån timme kom jag fram till att det kanske gjorde ont i nått öra eller så. Gav henne lite alvedon och framåt 4 somnade hon och jag med. Phew... det var kämpigt. Det hade visserligen det goda med sig att hon inte vaknade förrän framåt halv tio.
Egentligen skulle vi ha varit på morning-BBQ med Mikans fotbollslag men vi bara orkade inte ta oss upp till det. Nicke orkade definitivt inte. Han kom inte upp ur sängen förrän vid halv ett och då efter att Anna hade väckt honom. Då hade han varit uppe en vända och duschat men kraschat igen och somnat om. Ja så därav den otroligt sega dagen idag. Vi har inte gjort många knop inte.
Mikan hade gjort upp med en kompis om att gå på Pirates of the Carribean och Oscar var snabb att göra detsamma. Då blev Anna ganska deppig. Hon ringde runt till en massa kompisar för att hitta nån att leka med men ingen var hemma. Så då bestämde jag att vi också kunde gå på bio och se Pirates-filmen. Hon såg ettan för ett par veckor sen och har tjatat om att få se ytterligare en film ända sen dess. Men det var alldeles för komplicerat och långt insåg jag efteråt. Den höll ju på i 3 timmar(!) och handlingen var väldigt svår att förstå eftersom den utspelar sig i olika världar - riktig värld, det dödas rike och nånstans där emellan. Och man kan se levande ut fast nån har skurit ut hjärtat på en... ja jag hade också ganska svårt att hänga med måste jag säga. Skådespeleriet däremot var det inget fel på. Hade glömt bort att både Stellan Skarsgård och Keith Richards skulle vara med i den. Det var kul! Men bäst är ju ändå Johnny Depp som Captain Jack Sparrow.

Annars har det varit en ganska vanlig vecka. Mikan hade ett framträdande med skol-kören i Cannon Hill shopping center. Nicke och jag var där och lyssnade. Dom sjöng jättefint. Jag har haft min tennis som vanligt - dvs inte riktigt som vanligt för vår tränare (som läser till jurist) har examensperiod så vi hade en annan tränare istället. Det var Rod Lavels brors son Ken. Rod Lavel var en stor tennisspelare på 70-talet, vann väl Wimbledon och så där. Ken var väl inte riktigt vår tekopp som typ men hans träning var bra så vi har haft kul och har blivit rejält svettiga. För andra gången i rad lämnade jag Sara utan att hon gjorde minsta antydan till att gråta så det känns jätteskönt. Hon till och med gillar sin "nennis" som hon säger.

Nästa vecka är vår näst sista... Nicke är jour hela veckan och jag ska ut med olika tjejgäng. På onsdag är det tennistjejerna och på fredag är det några mammor från ffa Mikans klass men jag tar med mig Lea och Magdalena också. Parkmammorna ordnar en middag/fest den sista lördagen. Då har vi flyttat ut ur huset så det kan nog bli rätt bra. Nu däremot ska jag gå och sova. Annars orkar jag aldrig imorgon.

Brrr nu är det verkligen vinter här. Det är svinkallt om mornarna och Nicke o jag sover med flera lager täcken - det är konstigt, vårt rum är mycket svalare än alla andras. Oscar sover fortfarande med fläkten på men han stänger ju om sig också. Om kvällarna kan det vara skönt med en tröja och jeans. Dagarna är fortfarande sköna även om det numera oftare är semilånga byxor än shorts och alltid en tröja, utifall att... Tvätten tar en hel dag på sig att torka om det inte är jättesoligt förstås. Och om det är soligt - vilket det ju faktiskt är oftast så behöver man ingen solskyddsfaktor. Man kan sitta i solen en hel dag och inte bränna sig det minsta. Jag känner mig nästan lite blek. Det har faktiskt regnat flera dagar i rad nu. Vet inte när det hände senast, inte i år tror jag trots att det egentligen ska vara torrperiod nu. D v s det regnar ju inte konstant förstås men det har kommit ordentligt med nederbörd och Sonia (våra granne) har nästan fullt i sin nyinstallerade vattentank. Det är bra! Mer vatten åt Queensland.

Vi var på Australia Zoo i helgen och där regnadet det lite på oss i slutet också. Australia Zoo var "the Crocodile hunter", Steve Irwins livsverk och han har verkligen kunnat bygga upp ett fint zoo. Det var precis lagom stort och man kom djuren väldigt nära trots att dom hade stora utrymmen att röra sig på. På nästan alla andra zoon har koalorna varit inhängnade men här kunde man gå fram och klappa koalor som satt på sina eukalyptusträd och antingen käkade eller sov. Det stod alltid en skötare i närheten och kollade att allt gick rätt till. Kängurus låg och degade som vanligt i skuggan men deras områden var gröna och lummiga. Det gick förstås att mata dem även här. Sen hade dom några elefanter som hade ett jättestort och fint indisk-inspirerat område med vattenfall, en sjö, "tempelruiner" och träd. Vi fick faktiskt tillfälle att mata dem - även Sara, till skötarnas stora entusiasm. Och när dom gick iväg till sina olika uppdrag så gick dom klassiskt på rad och höll varandra i svansarna - precis som i Babarböckerna. Vid elefanterna fanns också tigrar och deras inhängnad var jag nästan mest imponerad av. Dom hade också lite indisk-inspirerat område med "ruindelar", bamburuggar, en sjö, gräsmatta och sköna ställen att vara på. I det område som vi såg fanns två Bengaliska tigrar som låg och smaskade på sina köttben men det fanns ytterligare 3 tigrar som just nu höll till i ett ännu större område bakom - ej synligt för besökare. En skötare berättade lite om tigrarna och jag hade ingen aning om att dom älskar vatten. Dom har t o m lite simhud mellan tårna och jagar bra i vatten. Vi fick nästan i samma stund se hur en av tigrarna tog sig ner i sjön och låg där en stund och svalkade sig. Sen simmade han bort till oss vid glaset så att vi fick se honom på riktigt nära håll. Plötsligt började Mikan fnittra. "Mamma - han pruttar i vattnet". Mycket riktigt, det var rena bubbelbadet och sen började han bajsa. Det var lite äckligt förstås... Då tyckte han att det var dags att gå upp. Klokt av honom...

Det var rätt kul för precis utanför entrén stod en skötare med en koala som man fick klappa. Och det gjorde vi, den var så söt och mjuk. Och just innanför entrén stod en annan skötare med en, som han sa, Tasmanian Devil, invirad lite dold i en handduk. Ville vi kanske klappa? Och det ville vi ju förstås och jag höll mig också framme ivrigt. Plötsligt, när jag skulle klappa så dök den fram ur handduken och höll på att skrämma livet ur mig. Det fångades förstås på film och visades upp på den stora monitorn under Wild life-showen tillsammans med alla andra vuxna som skrämts till döds av ett litet låtsas djur. Det tyckte barnen var det absolut roligaste med Australia Zoo. Men barnen uppskattade också det lilla Kids Zoo med lamm, smågetter och kalvar. Där matades det och klappades jättelänge. Wild-life showen var ganska bra men krokodil showen i Cairns var bättre, man kom liksom närmare där och även så ormshowen. Fågelshowen i Taronga zoo höll bättre klass tycker jag, förmodligen gjorde miljön sitt till där. Vi satt i en stor arena vilket gjorde att man kom lite för långt ifrån. Men det var roligt ändå och humor är nått som präglar Australia Zoo. Andan verkar vara god bland det anställda och det såg ut att vara välmående djur. På det hela taget - en skön känsla.

Vi var på AFL i lördags och såg när Brisbane Lions loosade mot "the Magpies". Det var trist men det var en rolig match. Vi åkte dit med Stibbards men hade inte platser i närheten av varandra så vi såg dem inte under hela tiden. The Magpies är ökända för sina supporters och vi hade oturen att sitta framför ett par klart överförfriskade supportrar. Dom spillde öl och spritcola på min rygg vid ett flertal gånger och hade inte ens vett att be om ursäkt. "oooops - did it again..." Men det var inte läge att mucka om man säger... Barnen tittade storögt och med gapande munnar på dem. :-O

Nicke lyckades faktiskt få 2 biljetter till den stora matchen Rugby State of Origin i onsdags. Då vann Queensland över NSW och killarna kom hem hesa och lyckliga med nya fina vinröda T-shirts. Det såg mörkt ut i halvlek men sen vände det helt och NSW tog inte ett poäng. Janette var lite avis att Nicke lyckats få biljetter och det var rena turen för han hittade dem när han letade biljetter till AFL-matchen. Familjen Stibbards och Norton (Mikans fotbollstränare) var här på middag i fredags. Det var väldigt lyckat - både umgängesmässigt och maten. Skönt eftersom den där fiskmiddagen fortfarande ligger färskt i mitt minne.

Annars har veckan mest präglats av skolarbete och utflykter. Anna har haft utflykter och Mikan o Oscar har fått lägga ganska mycket tid på assignments. Oscar lämnade in an analytical essay idag där han skulle analysera vad som är typiskt Australiensiskt i en bild och en sång. Hur lätt är det att skriva då??? Det har varit kämpigt. Det var inte så svårt att hitta det typiskt Australiensiska men göra en analys och sen skriva en analytisk text om det. Han började med att göra en draft och fick tillbaka den från läraren full med marks överallt. Men så har vi diskuterat, stött och blött och han har fått skriva och skriva om och kämpat. Nu är den klar och han är väldigt lättad - för att inte tala om vad jag är. Phew...

Mikan har inlämning av sin stora assignment för terminen på fredag. Dom läser om mikro organismer och ska forska lite mer om 8 egen valda organismer som finns antingen på kroppen, i hemmet, i maten eller i trädgården. Så ska dom skriva ordförklaring, innehållsförteckning och försättsblad. Hon har gjort klart nästan alla 8 posters så då är det bara resten kvar... Men vilket bra jobb hon har gjort. Hon har skrivit allt, helt med egna ord så att hon förstår och hittat så fina bilder som passar med texten. Och idag visade hon sin lärare vad hon gjort så att hon är på rätt väg och han lovade henne högt betyg för det var helt rätt. Kul!

Anna har varit på museum, Hands on Art museum i Southbank. Dom har fått göra fina dragon flies. Hon var ganska trött när hon kom hem men bet ihop och gick på simningen trots allt. Hon crawlar riktigt fint nu och bröstsimmet tar sig också. Hon gillar inte sin simskola men det är bara några gånger kvar nu och min förhoppning är att hon ska slippa gå i simskola när hon kommer hem - om hon inte vill förstås.

I lördags hade vi några studenter här som var intresserade av våra möbler. Ett kinesiskt par köpte massor och paret som kom efter fick nöja sig med några klaffstolar och småbord. Av de stora grejerna är det egentligen bara sängarna kvar och jag tror nog att vi kan bli av med dem också. Värre är det med bilarna. Flera har ringt på Holden men ingen har ringt på Pradon. Nicke kollade med handlarna i förra veckan och dom gav rena skambuden för Pradon. Så förhoppningsvis får vi den såld till nån annan. Att sälja tillbaka till handlarna blir den sista utvägen. Vi har annons i the Courier Mail nu och ev ska vi kolla några auktioner också. Allt är värt att testa.

I helgen är det ABBA-fest hos Bates. Karaokee maskin och framträdanden av alla. Hmmm vi som inte har övat nått, och inga kläder har vi heller. Och vi kanske borde hitta nån present också. Oj vad det kör ihop sig. Nån som har några idéer?

Flyg fula fluga flyg...

Nu kan vi äntligen säga att vi varit i Australien. Läste i guideboken att man inte kan säga att man har varit i Australien om man inte varit i "the Outback". Det har vi nu varit. Fyra dagar i Uluru (Ayers Rock) som ligger mitt inne i Australiens inland, strax söder om Alice Springs. Det känns skönt. Vi vill ju inte ha varit här i ett år utan att verkligen ha varit här. :-)

The Outback var häftigt vackert faktiskt. Riktigt, riktigt mörkt roströd sand, blå himmel och förvånandsvärt mycket grönska. Det hade visst regnat i ett par dagar för två veckor sen så därav allt det gröna. Men med regnet kom även flugorna tillbaka. Fy i hundan vad mycket flugor det var. Överallt!!! Så länge vi var på resorten var dom hanterbara men när vi åkte ut till Uluru, redan första dagen, var det oliiiiiiidligt. Där gick vi en liten tur nedanför den mäktiga monoliten men kunde inte njuta alls av den fina stämningen och miljön p g a alla flugor som satte sig i näsan, öronen, ögonen och i munnen - förutom överallt annars. Vi mötte några andra flanörer som hade flugnät över huvudena. Det såg lite klaustrofobiskt ut men dom sa att det var värt vartenda öre att ha ett sånt. Så fick det bli alltså - flugnät till alla men Sara var hellre utan faktiskt även om hon tyckte att dom var väldigt dumma.

Restorten låg ca 20 minuters bilväg från Uluru och ca 45 minuter från Kata Tjuta eller the Olgas som bergsmassivet också heter. Det är en samling av liknande stenar som Uluru och skapar en mycket vacker bild. Vi gjorde allt som man ska därborta, utom att gå upp i ottan och titta på Uluru i soluppgången samt att klättra upp hela vägen på Uluru. Nicke och Oscar försökte men dom tyckte att det blev lite väl äventyrligt när räcket/kedjan som hade hjälpt dem den första och brantaste biten plötsligt tog slut. Då vände dom neråt igen. Vi tittade på Uluru i solnedgången och liksom alla andra tog vi foton varannan minut för att få alla färgskiftningarna, vi promenerade längs med foten, gick in och ut ur grottor, beundrade aboriginimålningar på väggarna, tittade in i kulturcentret, åkte ut till Kata Tjuta och gick en bit på stråket Valley of the winds samt in i the Olga Valley som nog var den finaste promenaden. Då hade barnen gett upp och satt kvar inne i bilen och väntade, så Nicke och jag kunde ta en rask promenad för en gång skull.

Livet på resorten var väldigt dyrt - maten i affären var dyr och ganska dålig och maten på restaurangerna var visserligen god men svindyr den med. En liten pizza tog dom 19 AUD för och en stor 27 AUD. Det fick bli en tacokväll hemma, en morsdagkväll på restaurang med en prisvärd 5-rätters meny faktiskt och en kväll med pizza för barnen då Nicke och jag åkte ut på en Sounds of Silence tur. Då åker man ut till en utomhus restaurang, tittar på solnedgången, äter en Australiensisk buffé direkt under stjärnorna med didgiridoomusik och stjärnskådning som underhållning. Nicke hade spanat in en korpulent liten man med lila pösiga bomullsbyxor och en gul och grön hawaiiliknande skjorta. "Tänk att få sitta bredvid honom..." och det fick han förstås. Men det skulle visa sig att det var en väldigt underhållande man om än lite udda och han var där med sin 19 åriga dotter. Sen delade vi bord med ett tyskt par på semester och ett äldre par från Newcastle. Det tyska paret hade väldigt svårt med engelskan, den var väldigt dålig men båda andra paren var såååå imponerade av den och berömde dem väldigt. Vår engelska nämnde dom inte ens och det tog jag som en komplimang. Dom tänkte nog inte på att vi var svenskar ens. Thihi...

På menyn stod bl a känguru förstås men den brydde jag mig inte om för det vet jag hur det smakar, men ceasarsallad på krokodil var gott, barramundi, lamm och beef. Nicke hävdade att det skulle ha varit Emu också men jag vet inte. Hur som helst så var det ganska gott för att vara buffé. Till detta var det förstås en massa tillbehör, såser, röror och sallader i Australiensisk anda. Vi drack vin från Rosemount Estate - helt OK. Till efterrätt fanns en massa olika cakes och såser, nån brödpaj och frukt. Det var inte lika lyckat kanske. Och kaffet var förstås odrickbart som det alltid är när dom brygger kaffet.

Efter varmrätten fick vi en lektion i stjärnskådning. Vi lärde oss att skilja den riktiga Southern Cross från de 2 falska. Vi tittade på hela Orion - inte bara bältet som jag är van att se - samt hans hund men också på Skorpionen. Den har jag aldrig sett förut. Vi kunde förstås inte se Polstjärnan (den syns inte på södra halvklotet) och inte Karlavagnen även om jag tror mig ha sett den här nere. Jag kanske minns fel. Efter föreläsningen kunde man titta på några stjärnor genom tre teleskop som stod uppställda. En av stjärnorna hade väldigt tydliga ringar runt sig - precis som i en skolbok. Det var lite häftigt att se. Barnen var hemma på egen hand och Sara hade just somnat när vi kom hem ca halv elva.

Den första kvällen blev vi rejält överraskade när vi slog på TV:n. Dom visade semifinalen i Eurovisionschlagerfestivalen. Och Morsdagkvällen då vi var på restaurang och åt femrätters så visade dom finalen. Barnen rusade hem till lägenheten så fort dom var klara med maten och tittade på bedrövelsen. Det var naturligtvis inte direktsändning men det gjorde inget. Dom tyckte det var kul. Sen ringde Johan Formgren och avslöjade att Bosnien hade vunnit och Sverige hade kommit på 18:e plats. Bosnien...??? dom var ju inte ens med. Det visade sig vara Serbien. Han hade dock rätt om the Arcs fiasko. Det var inte roligt... Familjen Bates hade följt spektaklet hemma hos sig i soffan och nästan skrattat ihjäl sig när dom såg Ola Salo skutta omkring och åma sig. Hur låten lät hade dom ingen aning om - den hamnade liksom i skym undan. Tänk att sitta mitt i Australiens rödaste öken och följa Melodifestivalen. Och vad som var ännu mer fantastiskt var att vinnarna presenterades på nyheterna kvällen därpå. Hade inte alls en aning om att man följde Melodifestivalen här nere. Där ser man...

Visste ni att i Australien finns världens största bestånd av vilda kameler, som egentligen är dromedarer? Dom är förstås inte inhemska utan fraktades hit nån gång för länge sen, som just fraktdjur. Intill resorten låg en liten kamelfarm med 19 djur och dom anordnade olika sorters turer i öknen. Jag tog med de 3 stora barnen på en entimmes tur ute i öknen. Det var riktigt läckert. När vi var på Kanarieöarna för 4 år sen red vi också på dromedarer men det var inte alls lika mysigt. Djuren var ganska misskötta och så satt man på obekväma säten på var sin sida om puckeln. Här var djuren otroligt välskötta med mjuk och ullig päls, inga munkorgar vilket tydde på ett harmoniskt kynne och att man slapp risken att bli biten och sätena var placerade framför och bakom puckeln och väldigt bekväma. Det var en riktigt njutbar tur och vi fick lära oss lite om livet i öknen. Tyvärr såg vi inget liv - tiden för ödlor var över då det blivit vinter och dom gått och lagt sig och några andra djur såg vi inte. Vi såg en Dingo på håll när vi åkte till Uluru en dag och en skylt som varnade för kängurus vid Kata Tjuta men vi såg inga, tyvärr. Vi fick nöja oss med skylten.

En eftermiddag tog vi en lektion i Dot-painting, den traditionella aboriginikonsten. En inhemsk abo som hette Cassidy visade oss hur man gjorde berättelser och spår i sanden. Han pratade bara sitt eget språk så vi hade en tolk som återberättade vad han sa. Cassidy berättade att varje bild är en berättelse av något, dvs något som ska hjälpa berättaren att återge sin berättelse och endast konstnären kan tolka bilden helt och hållet. Han visade oss tecknena för olika djur, vattenhål, eldstad, en samlingsplats eller liknande, man, kvinna och barn m m. Sen fick vi göra våra egna berättelser. Det var jätteroligt!

Sen hann vi nog inte med mer innan det var dags att åka tillbaka. Det blev ju inte riktigt fyra hela dagar i Uluru eftersom det tar så lång tid att åka tid. Det går inga direktflyg från Brisbane till Uluru så vi måste åka via Sydney vilket gör att en halv dag i vardera ände går åt till att resa. Det går dessutom inga billighetsflyg dit så av alla våra resor i landet blev det här den överlägset dyraste. Men... nu kan vi ju å andra sidan säga att vi varit i Australien. Det är ju värt mycket. :-)

Väl hemma fick vi en kort vecka som började med en onsdag. Oscar hade gitarruppvisning på kvällen. Mikan och Anna hade fotbollsträning så det var bara jag som gick dit och tittade/lyssnade. Det var jätteroligt och en salig blandning av framträdanden av elever som kommit olika långt med sitt spelande. Allt från några små juniors som spelade ett par ackord på en akustisk gitarr till de riktigt cooola killarna som spelade i rockbandet. Där emellan var det mest killar som spelade på sina elgitarrer och det mesta som spelades var blues och boogie. Oscar gjorde ett bra framträdande men var ganska nervös. Så medan han förberedde sig och fibblade med sladden till förstärkaren berättade Dave Loveland om när han jobbade i Sverige - i Kiruna. Vet ni var Kiruna ligger? så beskrev han mycket målande hur långt norrut det ligger. Oscar spelade ett blueskomp och kom av sig i räknande redan från början men spelade på som om ingenting hade hänt så jag tror inte det var nån som märkte nått egentligen. Sen gick det jättebra och han gick lättad och nöjd av scenen. Vi har lite funderingar kring hur vi ska forsla hem hans gitarr egentligen. Vi har inget hårt fordral åt den och det är långt ifrån säkert att man får ta med sig den som handbagage på flyget. Vi har lekt med tanken att skicka hem lite grejer med en container men det är rätt mycket pengar. Just nu lutar det åt att vi chansar på att ta med den i handen på flyget.

Annars har vi mest planerat och fixat för vår hemresa den här veckan. Jag visade vår matsalsmöbel för grannarna som vill köpa den. Idag sålde jag Annas Q-size bed alldeles för billigt till en fattig student. Sen kommer ev en kille och tittar på Holden. När Nicke skulle använda den i torsdags så vägrade den starta trots startkablar så vi trodde den var stendöd. Men så försökte vi en gång till nu i helgen och då gick den igång. Så nu kan vi sälja den igen. Några vänner har visat intresse i vårt kylskåp också är utemöbeln praktiskt taget sålt till några av Nickes kollegor. Så det försvinner lite grejer kanske. Jag har beställt Frälsningsarmén för pickup sista måndagen då vi flyttat ut och förhoppningsvis sålt av det mesta i en garagesale. Det rullar på...

Vi var några tjejer som firade Hirokos födelsedag i torsdags med att gå ut och käka lunch. Torsdag var egentligen ingen bra dag för mig eftersom jag har min älskade tennis då men jag skippade en timme då vi brukar spela dubbel efter coachingen och tänkte att det nog inte gör så mycket. Tennisen har lossnat den senaste tiden och jag har fått flyt i mina servar vilket känns otroligt skönt. Jag bara MÅSTE hitta en möjlighet att spela regelbunden tennis hemma. Det är så grymt roligt. Hur som helst så skulle jag rusha in till Carindale och köpa en present till Hiroko mellan tennisen och lunchen. Eftersom jag visste vad jag skulle köpa så skulle det nog gå bra. Hiroko har nämligen vid ett flertal gånger sagt att jag luktar så gott och det är min body lotion som är så god - Tommy Hilfighers True Star. Den är grymt god, det tycker jag också. Så den hade jag tänkt ut åt henne. Men!!! så har dom slutat sälja den så den fanns ju naturligtvis inte att uppbringa i hela Carindale. Kortslutning... Vad gör jag då? Och det fanns ju ingen chans att jag skulle hinna till lunchen i tid, eller ens i närheten. Iställd på body lotion som jag var så såg jag att det var rea på några andra märken och tog en av märket Britney Spears istället - mest som ett skämt. Den passar hennes ålder tänkte jag. Doften var inte alls lika god men helt OK och jag tror att Hiroko gillade den också. Annars får hon väl ge den till Kisaki. :-)